Skriv.se - mötesplatsen för alla som skriver

http://www.dravel.nu

Välkomna!

(för tillfället http://dravel.wordpress.com)

Det är som ett stort hål
Ett hål utan slut som äter en hel
Om man låter det ta en
Om man börjar tänka på alla glada stunder tillsammans

Man vill inte men man kan inte sluta
Man kan inte sluta tänka på det
Om man bara kan få det att sluta

Få smärtan att avta
Att släppa en fri

men utan saknad
finns ingen längtan
då finns inget att se framemot
Ingen livsglädje

Älskar dig för evigt Jennie !

Älskling, detta liv är ingenting utan dig.
Ingenting att andas för, ingenting att le för.
Utan dig skulle mitt liv bli mörkt och kallt,
utan dig skulle jag ingenting vara.
På dessa dagar, när regnet och solen
har varvat varandra har jag fått tanken
att du är den underbaraste som finns.
Den underbaraste som man kan hålla om,
som man kan bli omtyckt av.
Jag vet att detta är bara ord,
men jag försöker lägga känsla i det
så du ser det med. Jag vill inte att du
ska tycka att jag ljuger för att få se dig le.

sakta sakta

som din

noggranna tungas

passion längs

mina halvor

fullbordan

av dina tankesprång

din insikt att

alltid fullfölja

det dina glansiga

ögon redan berättat

Solen värmer fjäll
snö lyser vit
smälter sakta

Regn klappar marken
sjunker ner
upphör

Vind vågar
luft fladdrar
gräs dansar

Forsen talar ut
vita bubblor
tystnar

Lavar med färger
lyser från sten
tålmodigt växer

Färgstarka blommor
i fjällets sluttning
vinkar

Moln glider fram
omformar sig
skuggar

Älven slingrar
genom grönt
stillhet

Morgonljus
fåglars kvitter
dimmor lyfter

Människor tänker kort
natur värms
natur rubbas

tvivel igen

du mörka natt

av smärta

härskenhet

dånar

själens prästerskap

ta ditt straff

se din

avrättningsplats

du

ignorant och irrlärling

du son av

otvättade bykar

inträngd

kommer erinran

jag har kärlek

att berätta om

du är mitt vittne

avskavd vänskap

ihopföst boskap

skenar i

vild panik

bannlysta kärleksträlar

nyckelrasslar

sig hemåt

förråda och

utan någon frist

ser långt

efter

svekets limousin

du är vacker

i din högklackade själ

och ditt sinnes

djärva mascara

kan inte avstå från dig

kommer inte sluta vråla

högljudda argument

om kärleken

förrän jag får campa

med din lystenhet

på öde strand

med nattens

svarta sömn

i ögonen

med alla

sagoväverskor

inlåsta

finns ingen

skönlockighet

inga ömsinta

bröst

bara kallvinden

med naturens själklarhet

stod du där

alstrande karisma

sådde energier

som var svåra

att argumentera mot

mental lusta

dansade obekymrat

med spiritism

och stimulansens fukta

tror inte du anar din begåvning

ditt leende var smittande

ljusstråk så breda att

tankar kunde gå på dom

lös naturlighet

runt ditt väsen

följde ditt hår

av frihet

när du betonade

med att stryka undan

väckte kraft i mig

som ljuset i dom

elektriska ledningarna

cementblev stående

blind

i ditt nybyggarland

kriga älskade

kriga på

piska älskade

piska på

demoner

som gehenna

skickat

dom tungor

som nuet

sticker i munnen

vill bara

öppna dig

låt verkligheten

slicka dig

våt och fin

låt ljus framtid

tränga in

och ta dig

om och om

igen

Med smärta, med tårar, med krampaktig kamp börjar vårt liv.
Starka lampor, höga ljud och de osäkra föräldrahänderna kring mjuk babyhud.
En kamp att lära sig äta, stå, sitta, gå.
En kamp att skapa ett eget jag, en människa med värde.
Tonårens finnar och den hopplösa kärlekens tårar.
Trevandet ut i livets irrgångar, bort från föräldratrygghetens tråkighet.

Utblidningens vånda och det nya jobbet.
Partner, eller inte partner.
Barn eller inte barn.
Pengar, bostad,
kamp för värde,
kamp mot tiden.
Klockan som ständigt snurrar, tid som inte finns.
Karriär.
Arbetslöshet och grånade strån.
Celluiter.
Övervikt.
Kamp om värde, kamp om rätt att finnas till.
Pension och ingen ekonomi.
Avlopp som slutar fungera och tak som läcker.
Bekymmer, bekymmer.
Barnens utbildning och deras nonchalans.
Bekymmer.
Utanförskapet när allt är för sent.
Stillaståendet när klockan slutat ticka, när tidens klädnad är för stor.

Den sista dagen, ett grånat huvud på mjuka kudden,
en stilla tår på skrynklad kind.
Nu är kraften är slut,
och först nu
lägger sig oron tillrätta.

Kamp och oro, bekymmer och smärta..
hur kan det komma sig att
JAG ÄLSKAR LIVET?

råna mig

på förnuftets

välsittande kostym

klä av

min strikthet

trafikera

mitt blod

med din

stolthets

galna dans

kärnfullhet

sprang över

dom ängar

du trampade

så feberlätt

tillfällen som

skrev

egen poesi

doftade det inte

drömmar och rosor

kallade inte du det

krig och kärlek

sa hon rödgråten

inne i den mörka gången

hans melankoli ville

ta fram sista

pappersnäsduken

forma en

rymlig kostym

av tid

bergskatt

rovdjurshuldra

blida fresterska

tassa runt min

själ

skaka ditt oslingade

i alla oheliga

alliansers namn

klös en karta

på mitt bröst

blir alltid lika fascinerad

när jag ser dej rulla runt i jazzig kärlekskramp

viktlös och befriad från världen

jag mäter varje millimeter av din talang

och jag skulle aldrig trott

att ett så vildvuxet ämne

kunde ansas och putsas

så att det gav ifrån sig

så vackra blänk

och födde sådan ömsinthet