Långt bortom bergen, bland björnar och barrskog bodde en bunt barbarer. De var banditer med brutala behandlingssätt. Begåvade i obarmhärtighet och bannlysta. Bakfulla och barska begav de sig till bygden för att ställa till bråk. De hade bråttom till bytet som bestod av brännvin och bröd.
banditerna befann sig i ett bergsmassiv då de hörde ett barn bryta ut i gråt. Blixtsnabbt drog de fram sina bössor och bågar. Där i en bergsskreva satt en bedårande baby, barfota bland brännässlor och björnbär. I bakhuvudet började tänka på sin egen barndom som bortbytingar.
“Barnet behöver oss” bullrade en bov.
“Är du bakomflötet” sa en annan.
En blick av beundran från barnet fick bunten att bli berörda.
“Vi bär hem honom till vår boning!"Vad vet du om barnavård, fortsatte en tredje bekymrat.
Han får det bra mycket bättre med oss än bland björnar och brännässlor.
Belåtna med sitt beslut bar det barnet som blinkade och blåste bubblor. Beskyddande
började de blygsamt sin väg mot bot och bättring.
En bofink med familj kom på besök, deras bekymmerslösa slösande med frö gjorde att den bördiga jorden kring bedragarnas bristfälliga bostad blomstrade. En som hette Brutus började baka bröd, dock brända bitar i början. De behandlade barnet som en bönernas brevduva. De hade behov av att bikta sig och bad om befrielse. Då besvarades deras bön
“Brutalitet binder er i bitterhetens bojor och ni blir era egna bödlar men bön och barmhärtighet befriar er från er bakgrund av brott”
Begeistrade bytte de ut sina bössor mot böcker och snart blev de beryktade banditerna barnavårdare med ett budskap.