Skriv.se - mötesplatsen för alla som skriver

Jag älskar dig
Jag hatar dig
Du betyder ingenting för mig
Vem föröker jag lura

Du krossar min nygjorda glasruta
Som våran familj har precis gjort förhand
jag känner glassplittret i ögonen
Det skär och svider
jag känner blodet rinna rinna ner skinderna
som alla tårar jag slösat på dig gjort

jag ska nu äntligen slippa dig
jag har ingen respekt för dig
men jag blir rädd att du far illa
Synen av dig urmärglad och skakande gråtande är hjärtkärande
hur kan jag fortfarande bli så tagen ?
Varför slutar jag aldrig bry mig?

Blodet forsar och du bara står och skrattar
Sparkar mig i huvudet
Känner hur hela mitt liv flachar förbi
Svetten blandas med blodet
Rädslan med illskan
Illskan med kärleken

Har frågat denna fråga så många gånger
Men tar det aldrig slut?
När ska jag få sluta lida?
När ska du rädda det lilla du har kvar?
För jag slutar aldrig bry mig
Fan ta dig !!
Vill bara hata dig….

Jag ser framtiden
Jag ser dåtiden
För första gången ser jag ljus
Ljus och jag känner lugn
Vet att det finns mycket riskabelt
Men jag ser glas kastas emot mig
men den stannar innan den hinner fram
Stoppas av lugnets källa
Av mig av min kärlek

När mitt lugn är totalt
kommer jag att lösas upp i ett stilla vatten
Dit inga vindar når
Dit inga beskymmer när
Där är jag fri
Där är jag fulländad och i harmoni

Där finns inte krav
Där finns inte sjukdomar eller värk
Där finns bara jag i fullständig harmoni
Resan dit är lång men för första gången ljus

Ljuset är min framtid

Dagarna går
Men problemen består
Dock finns det nu slut
På roten till dom flesta problem
Roten löses upp och försvinner
Men såren kommer ta tid att läka
För salten har strötts under lång tid
Och såren bara ljupare och ljupare

Datorn surrar
Hårbotten kliar
Känner som ett tunt lager av trötthet över mig
småfryser
men inget av detta betyder något

jag kan vara glad
jag kan vara nere
jag kan vara trött
jag kan vara kåt
jag kan vara ledsen
jag kan vara arg
jag kan vara bitter
jag kan vara kall
men inget betyder något

För nu ser jag slutet
slutet på den eviga plågan
Chansen att överge den svarta världen för alltid
En chans som kanske är “fel”
Men jag kommer att bli fri
Det är det enda som betyder något

Jag lämnar allt säkert i mitt liv
Jag känner mig naken inför hela världen
Med glädje på min läppar
Jag kommer till paradiset
Jag kommer till friheten

Dagen jag har längtat efter
Dagen jag aldrig trodde skulle komma
Dagen är snart här
Det är det enda som betyder något

Jag är lycklig för första gången sen i Augusti 2004….
Och denna gång kan ingen tvinga mig tillbaka till mörkret

Du ger mig frihet
Du ger mig lugn

När jag är i dina armar försvinner alla problem
Du är min trygghet
Du är min “kärlek”
Du är min glädje

Du ger mig lycka
Du betyder allt
Du ger mig en framtid
Du är min vän

Jag älskar dig
Som vän eller kärlek
Jag vet inte
Det enda jag vet är att jag mår bra av att ha dig nära
Inget annat betyder något
Inte vad dina vänner tycker eller mina
Inte vad samhället tycker

Ovetskapen vad läskig
Rädslan om att bli ensam igen
Att bli ensam och övergiven
Men detta ger mig så mycket mera lycka än något annat

Jag behöver dig
Jag behöver omtanken
Jag behöver vetskapen om att du alltid finns där
Jag behöver att du håller om mig
Jag behöver att du får mig att känna mig speciell

Tack för att finns min räddande ängel
Min vän
Min lekkamrat

Om jag inte har samma betdelse i ditt liv är mindre viktigt
Det enda som betyder något är att jag har någon betydelse för dig
Att jag är speciell för dig
Att du ser min styrka och tacksamhet

Tack för att du finns för att du gör så att jag orkar leva…

Jag ser mörker
Jag ser ljus
Jag ser framtid
Jag ser lycka
Men släpper du mig fri

När får även jag känna lycka
När får lyckan i mitt liv någon mening
När förstår du vad du gör mot mig
När kan jag börja bearbeta ångesten

När du är ute känner jag en falsk trygghet
Men när jag misstänker att du är på väg ryser hela jag av obehag
Du hindrar mig från att känna lycka
Du hindrar mig från att gå vidare

Tar det aldrig slut
När ska jag få vila
När har du plågat mig färdigt
Vet att slutet är nära
Men orkar jag
Orkar jag mera
Har fått smakat på friheten
Blir så mycket svårare att orka nu

Jag hatar dig
Jag älskar dig
Jag vill bara bli fri
Jag vill aldrig mera höra din röst eller dina haltande steg

Låt mig få älska livet
Låt mig vara i fred i erat krig

Hur ska jag orka?

Och våra drömmar kraschar också
Som glas mot stengolv
Och glassplittret
I våra fötter

Min ensamhet
Spyr jag upp
Över det blodiga
Kaoset

Och det gör ont,
Och i mig svider det
Tårarna,
Ångesten

Men jag visar inte
Mig ledsen eller svag
Det klarar jag inte

Hellre blånekar jag
Trots att alla
Ser mina sår
Som inte kan bero på
Att jag blev riven av katten

För jag har ingen katt
Att skylla på
Eller kanske har jag det ändå
För med en så hade jag inte varit
så Ensam.

Mamma,
Förlåt mig
Men det är inte mitt fel
Att jag mår så,
Gör så

Förlåt, mamma
Jag ska inte göra mig illa
Inte mer

Mamma, förlåt

Såret blev så djupt

Oh, förlåt mig

Jag var aldrig perfekt

Förlåt

Ville inte lämna dig här

Förlåt

Det gör för ont

Förlåt

Jag är den jag är,
Snälla försök att förstå
Jag gillar att vara ensam
Men jag hatar ensamheten
Bara låt mig vara.

Du ser såren
Men du verkar inte koppla
Jag mår inte bra
Förstår du inte
Eller vill du inte se?

Jag behöver ditt stöd
Varför vänder du ryggen till?
Jag vill inte att vårt förhållande
Ska vara såhär ytligt

Det är sanningen;
Ingen bryr sig sålänge vi ler.

[Jag ler inte, men du ser mig inte för du blundar för hårt]

Släpp aldrig taget
Om min lilla vita hand
Behåll mitt hjärta
Som ett halsband
Och det slår smärta

Mina andetag
Är fyllda av ångest
Du hör väl
Min sång i dödens mun
Och hoppet
Är damm i dina händer

Drömmarna vi hade
Slog i asfalten
Som dina tårar
Medan min livsgnista
Blev mindre och sen dog ut.

Det blir inte som förr
Du kommer inte tillbaks
Och jag önskar allt ogjort
Önskar att du stod mig nära

[Alla vill vi någon gång vara ensam, men ingen vill känna sig ensam.]

Vi var vänner,
Vi skrattade tillsammans
Och nu går vi skilda vägar
Som om vi aldrig ens mött

[Och jag saknar dig nu.]

Och vi ser varandra ofta
Jag ser dina leénden
Träffa glasväggen mellan oss
Och mina som jag önskar
Var äkta

[En fasad av lycka för att förtränga sig själv]

Vi ser, och vi ler
Undrar om du också är fejk
Du kanske också
Vill bort från dig själv
Och trycker ner allt
Som skadar

[Men till slut rinner bägaren över.]

Och vännen min,
Vi är inte fejk, va?
Vi är bara i
Förnekelse
Om oss själva.

Snurrar runt
I mitt rum,

Trasiga väggar.
Ja, till o med

Poesin,
Som täckte mina väggar

Börjar tyna bort.

Jag tänker,
Och har tappat räkningen

På hur många gånger
Jag satt mig ner på sängen,

Och känt så här.

En trasig låt
Sönderriven poesi
Nedtrampad blomma

Helt enkelt,
Jävligt fel.

han sa han hette emil
men jag glömde hans namn
han hade en lägenhet mitt i stan
inte så långt och gå
men han bar mig ändå.

jag var full & söt
det var inte ens lönt ifrån hans
sida att säga förlåt
för att han var kåt.

så han satte mig gränsle över
honom och jag sa:
“jag hade en gång en pojkvän
som hette gustaf, jag älskar honom”
och jag väntade på ett
förnuftig svar men han sade:
“ta’t lugnt jag kommer snart”

han lyfte upp mig för att
komma ur min kropp
men tryckte sedan ner mitt huvud
mot hans stora snopp.
-stopp!
sa jag.
men han sa: sug av.

och det fanns inte mycket jag kunde göra
mer än att svälja stolheten med sperman.

En stilla tår rinner ned för min kind,
Gräset vajar för en sommarvind.
Men tåren är av glädje och vinden är varm,
för vi står vid altaret arm i arm.

Du är en tagg i mitt hjärta,
Du skaver och bringar mig smärta.
Men när taggen väl har lämnat mig,
Förstår jag att jag älskat dig.

Det finns så lite jag förstår,
Och allting handlar om Dig.
Jag har fällt tår efter tår,
Men känslorna rusar inom mig.
Jag vet att jag hoppas och drömmer,
Jag vet att jag önskar allt,
Det finns en känsla jag aldrig glömmer,
Jag vill ge dig allting tusenfalt.

Mitt hjärta tickar och slår,
Ett litet slag för varje tår.
Mina ögon tåras och rinner,
Medan mitt hjärta envist brinner.
Min mage är för tusen fjärilar en bur,
Allt jag kan lita på nu är tur,
Mitt hjärta skriker & blöder,
Men mitt hjärtas eld bara glöder.
Mina tankar irrar & flyr,
Mitt hjärta gråter & gnyr.
För varje andetag min hals bränner,
Jag vet inte vad jag känner.
Jag kan inte förstå fast jag försöker,
Dina ögon min blick söker.
Jag vet att du är kille & jag tjej,
Kommer det att hindra mig?
Mina känslor svallar och slår,
Det finns inget jag förstår.

Jag går här,
Bland alla andra utan ansikte.
Jag stannar och ser mig om,
Bland alla som inte kan se.
Jag springer bland alla andra,
Bland skuggor som inte kan höra.
Så ensam är jag,
Bland alla skepnader.
Och jag tror att jag också är ensam
Om att känna.

Jag skriver ditt namn i sanden,
Med pinnen jag har i handen.
Men efter varje våg suddas det ut,
Ända tills tidens tar slut.

Jag skriver med fröer ditt namn,
I jordens trygga famn.
Men fröerna skiljs och slår ut,
Ända tills tiden tar slut.

Jag ristar ditt namn på en sten,
På ytan så blank och len,
Men vindarna stryker det ut,
Ända tills tiden tar slut.

Jag skriver ditt namn på ett ark,
Där lyser du ung och stark,
Men elden bränner det ut,
Ända tills tiden tar slut.

Jag skriver ditt namn i mitt hjärta,
Av både lycka och smärta,
Och där väntar det ut,
Ända tills tiden tar slut.

Kärlek kan få eld att frysa,
Kärlek kan få svärta lysa,
Kärlek får en stum att tala,
att drilla som en mänsklig svala,
Kärlek är vår störta rymd,
Utan den är himlen skymd.

Löv efter löv multnar bort,
Men de fallna vi skyndar att gömma,
För så länge som de inte syns,
Tillåter vi att glömma.

Droppe efter droppe faller,
Likt regn av helande tårar.
Vindpust efter vindpust viner,
Och sprider kalla kårar.

Stråle efter stråle lyser,
Över karg och fruktlös jord.
Ensamma står vi tillsammans,
Utan att yttra ett ord.

Flinga efter flinga dalar ner,
Lägger sitt puder över allt.
Döljer våra fällor, våran skam,
Förvandlar allting lika kallt.

Blomma efter blomma vissnar,
Men grinden till vår gård står stängd.
Skyddade vi lever i vår dröm,
Där verkligheten är förträngd.

Timma efter timma står,
Men nycklarna behåller vi alla.
Grinden till gården förblir lyckt,
Av rädsla för att själva falla.

Ur regnskur och åska jag flydde skrämd,
Och drömde om blåa skyar,
Men inte vågade jag skräcka mig ut,
När jag var höljd i kallaste regnbyar.

Fri jag blev från kyla och blåst,
För att vandra under disigt himlavalv,
Men hur jag än drömde om solens sken,
Fruktade jag stormens dån och skalv.

Självklart kom stormen bitter och rå,
Och självklart frös jag in i märgen.
För hur jag än drömt om värme och sol,
Fanns mitt hjärta kvar bland bergen.

I mången storm har jag stått och stirrat,
Och fruktat kylan från vinden.
I hjärtat har jag längtat mig sjuk,
Efter solens smekning mot kinden.

Och plötsligt är skyarna klara och blå,
Och jag är inte rädd för regnet mer,
Låt det komma för kylan går över,
Inte ens åskan är dig längre förmer.

For the first time in my life I can see,
I can feel my heart go on in me,
The drops on my window I still hear,
And on my cheek I feel a tear.

For the first time I can touch the sky,
I can feel the wind when I try to fly,
I can smell the scent of loyalty,
And see the light of victory.

For the first time I have a prize to fight,
I can feel you when I hold you tight,
I know It is a way both hard and far,
But if I win I’ll be a lucky star.

For the first time I take a step alone,
I can hear your voice in the stupid phone,
You tell me that I already know,
I still have a last chance to go.

For the first time I get a prize to lose,
And a own possibility to choose,
Every step can end my dream and start,
And my fight for the way of my Heart.

Ge din tro, ge ditt liv och ditt hopp,
För en framtid som du vill nå.
Det är bara du som kan säga stopp,
Du är den enda som vet hur långt du vill gå.

Och du ger din tro, ditt liv och ditt hopp,
För en framtid som du vill nå.
Du tror med din själ och med din kropp,
Du vill få andra att förstå.

När du har givit allt, hela ditt liv,
För en framtid som du ville ha,
Då har du tagit ditt svåraste kliv,
Och du märker om valet blev bra.

Men så kommer ett nej från ingenstans,
Och framtidens drömmar blir kalla.
Du önskar så att du inte fanns,
Att du bara kunde falla…

Du godtar tillslut din stora förlust,
Och tar det med tårar och ro.
Du vet du har kämpat dust efter dust,
Du är bra, men måste fortsätta tro.

När du har förlorat liv och begär,
Och reser dig åter ur bakslag.
För nu när du vet vem du faktiskt är,
Börjar ditt livs första dag.

Tänk dig att vara sämst på allt,
Att alltid misslyckas när du försöker,
Och om du är bra på någonting någon gång,
Är alla andra alltid bättre.

Tänk dig att vara en medelmåtta,
Att lyckas men aldrig vara bäst,
Att aldrig berömmas, aldrig synas,
Och att alltid vara ingen.

Tänk dig att alltid vara den bästa,
Att glänsa och stråla i allt du gör,
Alla förväntar sig guld och gröna skogar,
Och alla blickar rymmer avund.

Nej, vem vill vara den sämste av alla?
Vem vill aldrig ha beröm?
Vem vill tyngas av andras avund,
Bara gå säker i sin egen dröm?

Att vara sämst är inte så farligt,
Bara man lyckas då och då.
Att komma tvåa är inte heller dåligt,
Bara någon uppskattar det man gör,
Och allra roligast är det att vinna,
När man både haft motstånd och givit allt.

Vem är flickan
Med de gråtande ögonen?
Hon, som står där ung och skön.
Varför gråter den lilla flickan,
Tårar av smärta och sorg.
Varför gråter hon, som är så skön?
Varför gråter någon?

Vem är mannen
Med den bistra minen?
Han, som står där rak och stolt.
Varför är hans min så bister,
Så fylld av ilska, så fylld av hat.
Varför hatar han, som är så stolt?
Varför hatar någon?

Vem är kvinnan,
Med så kalla ögon?
Hon, som lever ett liv i lyx.
Varför är ögonen så kalla,
Som is och snö om vintern.
Varför så kalla, hon som är så lycklig?
Varför är någon kall?

Vem är pojken,
Som skrattar så mycket?
Han, som är så klen, så mager.
Varför skrattar han så högt,
Som är så eländig, så smutsig.
Varför glad, när han har det dåligt?
Varför skrattar någon?

Vem vilar i graven,
Helt övergiven?
Vem var så älskad, nu övergiven.
Varför ligger graven så tyst,
Utan blommor och gravyr.
Varför glömmer vi de som lämnat oss?
Varför lever vi?

Bland gyllene och bruna virvlar,
Bland sten och mossa och multnande jord,
Likt en stjärna hon lyser,
Vit och skön, den vackraste av vackra.
Och varje år,
Hon kommer åter,
Likt vintern, sommaren, hösten och våren.

Bland löv som dött hon sprider liv,
År efter år hon blommar.
Likt en stjärna på mörka marker,
Hon glimmar och sprider ut sitt sken.
Och varje år,
Hon kommer åter,
Likt vintern, sommaren, hösten och våren.

Bland mossa och dagg, bland gräs och sly,
Hon sträcker sina kronblad.
Så vit och skön, så fagert nätt,
Helt oberörd av vårens bitande kyla.
Och varje år,
Hon kommer åter,
Likt vintern, sommaren, hösten och våren

Bland döda löv och spirande gräs,
Lyser vita fläckar.
Men ej är det sippan som blommar som förr,
För plastens tid är kommen till skogen.
I nutidens år,
Hon sällan kommer,
Ej heller kommer vintern, hösten och våren.

En lögn kommer alltid vara en lögn,
Även fast du tro att det var rätt,
Rätt att svika mitt förtroende och dröm,
Jag vet att ljuga för dig är väldigt lätt.
Jag vet att när kärleken dött så kan alla,
Alla kan luras och bedra varandra om igen.
Den som älskade den andre börjar falla,
Falla i bitar som aldrig kan lagas min vän.

När jag älskar så glömmer jag livet,
För när jag har kärleken behöver jag bara den,
Jag tar dagen som den kommer och ibland för givet.
Sen när kärleken tar slut och jag står ensam igen,
Tvingas jag treva mig fram i mörkrets ensamhet.
Sårad i mitt inre lär jag mig se världen från en avgrund.
Och alla ensamma nätter känns som en evighet…
men det jag hade med dig var värt varje sekund,
för jag fick ha dig, jag fick smaka din närhet.

Ett svek kommer alltid vara ett falskt hjärta,
Den bedragne kommer alltid att förlora tryggheten,
Och ett en sårad själ kommer alltid känna smärta,
Du har förstört mig nu och ända bort till evigheten.
Dina falska ord och din svekfulla blick,
Dina otrogna läppar och smekande händer,
Det var allt som jag bad om allt som jag fick,
Det var någon annan du din kärlek sänder…

Du gav mig ett hat som jag måste kämpa emot idag,
Du lämnade en bitter smak som jag försöker spotta ut,
Dina falska ögon stirrar ännu på mitt sårade jag,
Din lögnaktiga röst ropar mitt namn fast det är slut,
Jag hatar dig och allt ditt namn står för,
för du vet inte ens hur mycket du har sårar mig
Du bryr dig inte ens om allts om du förstör,
När du lämnar mig, för det hatar jag dig.

Vad har jag kvar idag som jag behöver,
Ett kött och blod av mig och dig,
som gör att jag inom mig inte förblöder,
en pojke som kom av dig och mig.
Jag skall ge honom allt jag aldrig får,
Kärleken som jag förlorade när du svek
Jag skall försöka göra så att han förstår.
Att han är resultatet av oförstörd kärlek

Varför lever jag detta meningslösa liv.
När allting bara kan ta slut med en kniv.
Varför fortsätter jag kämpa, när jag inte orkar mer.
Varför inte bara lägga mig ner.
Men detta liv, lever jag för dig.
Hade jag ej dig funnit.
Skulle jag ej över döden vunnit.
Men det är ändå så svårt.
Att du inte älskar mig är väldigt hårt.
Jag vill ej mer leva så här.
När du ändå inte finns där.
Jag med kniven i handen sitter.
jag trycker den in och känner mig bitter.
Allting färgas rött.
Och allt blir helt plötsligt dött.
det sista jag får syn på är en katt.
Sen färgas allting svart.
Du till mig fram går.
Viskar de vackra orden som jag velat höra i många år.
Orden ekar i huvudet, och jag vill vakna och säga samma sak.
Men i min mun känns en blodig smak.
Allting tystnar och jag hör dig ej.
Allt du ville säga var att du älskade mig…

Det här är flickan som ingen vill veta av, höra eller se.
Men även en flicka som hon kan älska någon som du.
Du är Pojken som alla vill ha, se och höra.
Men flickan får ej dej röra.
flickan vill i din närhet vara.
Men du vill ej med flickan vara.
Flickan vill bli älskad av bara dig.
Men du säger inte ens hej.
Om bara någon kunde veta flickans innersta tankar.
Att varje gång hon ser dig börjar hjärtat banka.
Flickan vill inte leva så här.
När ingen älskar henne som hon är.
Varje kväll hon sitter med rakbladet i handen.
Hennes blod rinner som sanden.
Pojken på henne varken ser eller ler.
Flickan orkar inte mer….
Flickan uppe på ett tak står.
Där nere står du och tittar upp på tår.
Flickans ögon blänker och hon tar ett kliv.
Nu är inte flickan mycket längre i liv.
Du till flickan fram springer.
Men du ej hinner.
Nu ligger flickan död i pojkens knä.
Han böjer säg fram och viskar de tre små orden.
Som vi alla vill höra här på jorden.
Men han sa de alltför sent.
Flickan ej hör domma så vackra ord.
För hon tog självmord.
Pojken än idag gråter.
Han ej sig själv förlåter….