Skriv.se - mötesplatsen för alla som skriver

 Dzeneta Selimotic tvingades fly från kriget i Bosnien-Hercegovina
           

Trots krig och annat elände är det en lycklig barndom som inspirerat Dzeneta Selimotic från Banja Luka i Bosnien och Hercegovina till Månadens dikt. Hon har utsetts till Månadens skald av förlaget Alida Bok i Uppsala . Den vinnande dikten Min barndom kan läsas nedan eller på Alida Boks diktsida   .

Se även http://alidabok.net

- Jag hade en underbar barndom fram till och med 1993 då det elaka kriget började och vi var tvungna att fly och lämna allt. Det fanns en flod i min trädgård. Stenar vid floden använde jag som fåtöljer och där satt jag och dagdrömde och skrev. Det var mitt meditiationsställe.
 - Ibland när livet är hårt tänker jag på  den fina gröna floden Vrbas och den vackra naturen.
Till Sverige kom Dzeneta Selimotic när hon var femton.
-Jag var en spinkig, nyfiken liten flicka. Jag fortsatte skriva och lära mig nytt liv, språk, kultur … Det var inte så lätt men man försökte ju anpassa sig och allt har gått bra, säger Dzeneta Selimotic.
  Hon kom till Sverige 2002 och är bosatt i Malmö där hon arbetar som tandhygienist.
- Min man kommer från samma land som jag fast från en annan stad mycket mera söderut – Mostar. Vår kärlek resulterade i två fina barn, dottern Leila 5,5 år som gillar att dansa och Emin sex månader som just nu gillar att skratta och joddla ..
- Min dröm är att skriva en bok. Mitt motto i livet är att göra folk glada så det sprids runt omkring. Jag brukar t ex le åt en äldre kvinna eller man i hopp om att göra deras dag roligare, så de inte känner sig osynliga. Jag hoppas de skall göra någon annan glad, ringa till en vän, dotter och bara snacka lite och inte vara ledsna och känna sig avvisade … Kan jag göra två, tre människor glada så är min dag perfekt …
-Tycker att det är underbart att kunna sätta ord på egna känslor och bearbetar på det viset allt som händer i livet. Har skrivit mycket på mitt hemspråk. Vill att mina barn skall veta sitt ursprung och vill låta dem utforska livet och världen. Vi brukar åka nästan varje år till mitt hemland och Kroatiens kust.

 Den utvalda dikten:

Min barndom

Det fanns där som en självklarhet, en flod, en skog och en vacker blå himmel
Trodde aldrig det kunde försvinna.
att någon kan ta det ifrån en…

Sitter här mellan fyra väggar och undrar,
vad har hänt, varför är det så svårt att förstå…
Många har förlorat allt,
många har fått allt, nytt, gammalt…

Vill ha lite, vill ha lagom, vill ha min barndom.

Dzeneta Selimotic

Se även http://alidabok.net

Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

vill inte att du ska spela birollen i mitt liv.
du tar större plats än så.
betydelsefull.
ingen man glömmer bort efter filmen tagit slut.
huvudrollen.
den bör spelas av dig.
utan dig skulle mitt liv inte spela någon som helst roll.
som en film utan manus.
utan handling.
inget början.
inget slut.
ett blankt papper.
varsågod!
här har du manuskriptet.
jag vill att du läser på.
här finns inga sufflörer.
du bör klara dig själv.
den som kan hjälpa dig.
är jag.
tror du.
litar du.
förstår du.
vad du gjort med mig?

Månadens poet en frisk fläkt

Som ett yrväder i april dyker Therese Bergman från Sollentuna upp som mars månads skald hos förlaget Alida Bok i Uppsala. Hennes soliga humör kanske hjälper till att smälta de sista drivorna.
Att Therese tar sitt skrivande på största allvar framgår av den utvalda dikten med titeln Jag vill. Therese skrev sagor och dikter redan som liten och publicerade vid tio års ålder sin första dikt i Lyckoslanten. Nu läser hon litterturvetenskap på universitetet och skriver recensioner för tidningen Kulturen. Läs hennes dikt längre ner på denna sida . Eller klicka på följande länk: http://alidabok.net/dikt.php .

Therese Bergman har skrivit en utförlig presentation av sig själv. Du finner den nedanför dikten.

Se även ALIDA BOK

Den utvalda dikten:

Jag vill

Jag skriver för att jag
vill.
För att jag
måste.

Jag måste så mycket
att det gör ont
när jag kramar pennan.

Jag läser för att jag
vill.
För att jag
måste.
Utan orden är jag vilse.

En vilsen själ.

Jag är konst.
Jag lever med konst
i konsten.

Det vackra med konst
är ordens styrka.

Vi föds
in i ett samhälle av ord
språkets hjärtslag.

Det vackra med ord är konsten att

Skapa.

Therese Bergman

Se även ALIDA BOK

Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

Här kan du läsa Therese Bergmans presentation av sig själv:

Den 28:e maj 1984 kom jag till livet. Jag fick namnet Therese (tackar min mamma för det) för min pappa ville egentligen Nisse, men fick tänka om då namnet inte riktigt passade en liten tjej. Jag, Therese Bergman, växte upp i en trygg hemmiljö i Sollentuna, som ligger några mil norr om Stockholm, med varma föräldrar och en härlig lillasyster. Vi fick senare en femte familjemedlem, vår gullegris Ebba, en svart labradortik. Jag är alltså hundmänniska ut i fingertopparna, jag älskar att gå långa skogspromenader med vovven. Hela mitt liv har jag haft en stor passion för att läsa och skriva. Sedan barnsben har jag skrivit egna sagor och vid 10 års ålder publicerade jag min allra första dikt i Lyckoslanten. Mitt skrivbegär fick mig att flytta till Eskilstuna vid tjugo års ålder för att studera Textdesign på högskolan. Under studietiden var jag skribent och korrekturläsare på skoltidningen. Med en kandidatexamen i bagaget, och otaliga lärdomar rikare, begav jag mig efter tre år hem till Stockholm igen, där jag idag bor med min sambo i en tvåa på 54 kvadratmeter. Jag fortsatte med studierna på hemmaplan och för tillfället läser jag litteraturvetenskap på universitetet. Detta kombinerar jag med att skriva recensioner för Tidningen Kulturen – en nyhetstidning med kulturell prägel. Jag skriver poesi, noveller och prosa på fritiden och reser mer än gärna till nya, soliga platser.

Therese Bergman

Höstens gula löv faller ner på marken.
Gräset är fortfarande grönt,
och löven är gula.
Luften känns varm.

Mitt Författarnamn & Poetnamn Är: Marianne Andersson
Skriven Av: Ingrid Andersson.

Jag kräver ingenting,
bara ge mig lite till.
Kom tag mig härifrån,
till en stad i fantasi.

Du får krossa mina drömmar,
passera mina mål.
Gör vad fan du vill,
jag kräver ingenting.

To my truly best friend
I will stick to you until the end.
When I think of you I get a smile on my face,
It’s like playing poker and get four ace.
If the thinking gets to messy
Just pick up the phone and we make it unmessy.
I got no clue what to do if you where gone,
So please promise me to hold on.
All those smiles and funny moments we share,
It would be to much for one person to bare.
You see it takes two to do what we do,
So in the end I need you to.
There is a lot of fun things in our path,
Trust me when I tell you it will be a blast.
So the day when standing in the rain,
Think ofwhat we have and try forgetting the pain.
If things starts getting insane,
We will be here making sure you stick to the right lane.
We cant forget the past with drinking and partying all night long
But if you think of it the dance floor is playing our song.
Its ok to be sad now and then,
but remember.. I will ALWAYS be your friend.

Att jag älskar dig är lögn - jag älskar inte
Att jag behöver dig är lögn - jag behöver ingen
Men betyder det att jag vill att du försinner?

Det kanske vore bäst - men jag ska inte ljuga för dig
Det kanske vore bäst för dig - om jag ljög för dig
Om jag sa att jag älskade dig mest av allt skulle du stanna då?

Även om det jag sa för att få dig att stanna var lögn - skulle du stanna ändå
Även om det jag sa för att få dig att stanna aldrig kommer vara sant - skulle du stanna ändå
Om du förstod mig skulle du stanna, men det gör du inte va?

Att jag inte älskar dig - betyder det att jag inte vill ha dig här
Att jag inte behöver dig - betyder det att jag inte vill att du ska älska mig
Du kräver något som jag begravde för länge sen och jag kan inte ge dig det
Om du inte krävt min kärlek skulle jag älska dig för evigt

sommar och vår, en tid bort sen kommer solen närmare och vintern sakta faller bort , en stunds längtan en stund där du är skulle göära mig lycklig, en stund med nån man tycker om ,en stund i denna fina sommartid, bara en sekund i nuet och inte dåtiden, en sekund med dig min kära skulle göra mig glad och lycklig,känna som ett rus genom hela kroppen min,ett lyckorus och brus, en stund min kära med dig i denna varma sommarnatt en stund med lycka,en stund lyckorus
du min älskling du är MITT lyckorus

Du är som en fin nyutslagen blomma, den vackraste o fina av dem alla,får mig att bli varm du är den som får mej att vilja falla (på ett bra sätt) sitta o drömma tänka o sukta en stund efter den finaste …
det är du så fin när du o ja ligger under bar himmel me bara stjärnorna över oss o bara stjärnorna o den starkaste stjärnan av dem alla ser oss då e e magiskt en himmelskt stund för dig o mig för du är den finaste underbararste av dem alla ….. !!

Marie-Louice “Mia” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Hon illustrerar dikten med denna bild:

Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten “tomtestuga” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Marie-Louice “Mia” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten “tomtestuga” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Gräs. Sång. Svart. Gult. Gåshud.
Eufori. Bengal. Lobbmål. En vägg av ljud.

AIK - Barcelona 1-0.
Nebojsa Novakovic. 72′.

Shot the enemy and lost a friend.
It all comes back to me, I thougt I had forgot.
It was everything, everything we were not.
Remember we stood, thinking of the same spot.
Thinking of all we got, about our friend, he died in the parking lot.
He was all I got, I’ve been crying, I’ve lost the plot.

My sorrow stains thorough steel and bone.
What you didn’t get was that I can’t do this all on my own.
Swear, I can’t do this all on my own.

You were not the same, you seemed trapped, but someday you’ll stay forever.
And it seems hard to get, but I’m not sure when I will stop, maybe never.

Going home, thankst to the 3.15, pushing my soul back and forward.
I really believe it needs an own guard.
After losing it I came to my senses, I couldn’t see, forgot to put my lenses, anyway I found out god is fucking retard.
As he punched me hard in the face, I lost my breath, looked at all the ways.
Laid down, left town, not a color, not red, blue or brown.

My life had a price, multiply with three after you rolled the dice.
I’ll soon be layed down where my friend lies, but the one who buys my life, he’s doing one of his most stupid buys.
So go on and let me be.

My disappointment stains sheets and bed.
Please, you know I can’t handle my own head.
You say nothing, though you know I can’t handle my own head.
I will still remember every single word you said.
Even though I never realized where our conversations lead.
Words came, words were heard, voices disappeared, I dropped dead.

I miss you baby
Will ever do what?
Will you ever be my friend again?
What is the thing i have done ?
Will you ever give me one more chance?
I know you miss me to
What you miss the thing we had

It feels like we never will be like we wear
Like you never will talk to me again
It`s make me very sad
Do you hate me?

Please can we move on…

Andras läppar vissla.
Vem ropar: Oh, Nakita – vill att kulna video med svarta hane tillagas
– sämre rebell? Oj! Ort i nikotin – ge dem rökruta i val.
Klövern, ger ni tur? Lena! Kavla kams rem mé deg.
Ungdomens lek i rara långa rad é Mor – drar laven rak.
Samma malliga sumo ó musa gilla mammas karneval.
Rar dromedar agn-ålar artikel. Sen! Mod! Gnu! Ge dem mersmak,
lava, kanel med rutin, regn, rev, öl, klaviatur.
Kör med EG ni tok i nitro-jolle. Ber er mässa, gal liten aha-travs demo.
É divan lukt-tall i vatikan-hora?
Por mé vals, Siv rap-pälsar DNA.

Detta är en av mina många palindromdikter. Om du är nyfiken - kolla in samtliga på:
http://www.palindrompoesi.se

/Janne

sakta sakta

som din

noggranna tungas

passion längs

mina halvor

fullbordan

av dina tankesprång

din insikt att

alltid fullfölja

det dina glansiga

ögon redan berättat

tvivel igen

du mörka natt

av smärta

härskenhet

dånar

själens prästerskap

ta ditt straff

se din

avrättningsplats

du

ignorant och irrlärling

du son av

otvättade bykar

inträngd

kommer erinran

jag har kärlek

att berätta om

du är mitt vittne

avskavd vänskap

ihopföst boskap

skenar i

vild panik

bannlysta kärleksträlar

nyckelrasslar

sig hemåt

förråda och

utan någon frist

ser långt

efter

svekets limousin

du är vacker

i din högklackade själ

och ditt sinnes

djärva mascara

kan inte avstå från dig

kommer inte sluta vråla

högljudda argument

om kärleken

förrän jag får campa

med din lystenhet

på öde strand

med nattens

svarta sömn

i ögonen

med alla

sagoväverskor

inlåsta

finns ingen

skönlockighet

inga ömsinta

bröst

bara kallvinden

med naturens själklarhet

stod du där

alstrande karisma

sådde energier

som var svåra

att argumentera mot

mental lusta

dansade obekymrat

med spiritism

och stimulansens fukta

tror inte du anar din begåvning

ditt leende var smittande

ljusstråk så breda att

tankar kunde gå på dom

lös naturlighet

runt ditt väsen

följde ditt hår

av frihet

när du betonade

med att stryka undan

väckte kraft i mig

som ljuset i dom

elektriska ledningarna

cementblev stående

blind

i ditt nybyggarland

kriga älskade

kriga på

piska älskade

piska på

demoner

som gehenna

skickat

dom tungor

som nuet

sticker i munnen

vill bara

öppna dig

låt verkligheten

slicka dig

våt och fin

låt ljus framtid

tränga in

och ta dig

om och om

igen

råna mig

på förnuftets

välsittande kostym

klä av

min strikthet

trafikera

mitt blod

med din

stolthets

galna dans

doftade det inte

drömmar och rosor

kallade inte du det

krig och kärlek

sa hon rödgråten

inne i den mörka gången

hans melankoli ville

ta fram sista

pappersnäsduken

forma en

rymlig kostym

av tid

bergskatt

rovdjurshuldra

blida fresterska

tassa runt min

själ

skaka ditt oslingade

i alla oheliga

alliansers namn

klös en karta

på mitt bröst

blir alltid lika fascinerad

när jag ser dej rulla runt i jazzig kärlekskramp

viktlös och befriad från världen

what will i do?
Do you want me?
sone i will nott be free anymore
Will you take your chance ?
Or will you leave me for all time
You have your chans will you take it?
I will not wait for all eternety
But i understand
I am not her her or her
I am just a the best you ever will get
But i am not one of them i am not her
Will i ever be good enough for you?
I know this i have done it before
being the not her person
will you ever see me ?

Nu stirrar ner på mig
jag känner mig liten och hånad
jag är rädd och blöt av svett
ni har alla en stor del i mitt liv
dåtid som nutid
ni pratar å skrattar
när ni pratar med varanndra blir jag nervös
jag känner svetten rinner mera jag vill veta vad ni planerar
när ni ska sluta att skada mig
ni jag blir fri från det fängelse ni har satt mig i
får er är jag en i mängden
för mig är ni allt
allt jag är
och ni planerar nu att krossa mig en gång för alla
och jag känner lugn
jag är äntligen fri

Om svävande tankar
Bortom det nåbara
Som blåa ord
Utan tanke på att föga sig
En forsande kraft
Bedövar mina sinnen
Så som svallvågen sveper
Mot oändligheten
Där tankarna samlas
Och tankarna är jag

Om trasiga ord
Bortom det osagda
Så som vilda krafter
Utan tanke på det gränslösa
Kaskader av visshet
Dränker mitt inre
Kraftfulla dyningar
Forsar mot fulländningen
Där orden helas
Och orden är jag

Om sargade hjärtan
Bortom det nåbara
Så som svarta känslor
Utan tanke på oändligheten
En störtsjö av insikt
Tränger in i mitt hjärta
Så som lavaflödet svallar
Mot absolutionen
Där hjärtan befrias
Och hjärtat är jag

Ett täcke vävt av sagor värmer mig om natten,
med löfte om jordgubbsdoftande sommarvindar

Björklöven leker och träden andas lugnt i den leende brisen

Solrosen sträcker sig mot skyn
Naturen lever och jag vaggas tyngdlöst till sömns
under mitt täcke av sagor

Han hade låtit vinden
andas genom lövverket
och låtit de dödas aska
spolas upp vid stränderna
han hade älskat våren
och då gjort den hel

han hade format staden
och genom denna så bildades nu
kranskärl av klart vatten

han hade låtit dagsljus skina
genom ishavsluftens kristaller
och täckt alla skymningsskuggor
med doften av ett tidigt sommarregn

så som ett himmelskt lugn
vilade han nu genom tidsrymden,
väggarna och taken

Den stora mörkläggaren
eller ljussläckaren
visar sig i stensättningen
i golvet

i målningarna på keramiken
och ute på gården

för jag har rest i tanken
och sett dig igen

hört din utländska röst

Stenbelagda gränder i vinterdimma
svart jord, och tysta husgavlar med vita träfönster

står vid fontänen
där ett gult halmtak
lyser ibland
med händerna i jackfickorna

en äldre kvinna
drar ned sin rullgardin

och din andedräkt är varm

Ljudet
rörde sig nu som vågor
över ett främmande hav
och luftens syre var
uppfyllt med bara henne

hennes röst

hennes doft

hennes känslor

har jag klarat mig så här långt
tänkte han

(som om detta var belägringen av Troja)

så kanske vi kommer att
älska varandra

just då kom en skälvning
över hela hans kropp

flicka
avbröt allvarsamt skammen
slutar så

Jag älskar dig
Jag hatar dig
Du betyder ingenting för mig
Vem föröker jag lura

Du krossar min nygjorda glasruta
Som våran familj har precis gjort förhand
jag känner glassplittret i ögonen
Det skär och svider
jag känner blodet rinna rinna ner skinderna
som alla tårar jag slösat på dig gjort

jag ska nu äntligen slippa dig
jag har ingen respekt för dig
men jag blir rädd att du far illa
Synen av dig urmärglad och skakande gråtande är hjärtkärande
hur kan jag fortfarande bli så tagen ?
Varför slutar jag aldrig bry mig?

Blodet forsar och du bara står och skrattar
Sparkar mig i huvudet
Känner hur hela mitt liv flachar förbi
Svetten blandas med blodet
Rädslan med illskan
Illskan med kärleken

Har frågat denna fråga så många gånger
Men tar det aldrig slut?
När ska jag få sluta lida?
När ska du rädda det lilla du har kvar?
För jag slutar aldrig bry mig
Fan ta dig !!
Vill bara hata dig….

Ge din tro, ge ditt liv och ditt hopp,
För en framtid som du vill nå.
Det är bara du som kan säga stopp,
Du är den enda som vet hur långt du vill gå.

Och du ger din tro, ditt liv och ditt hopp,
För en framtid som du vill nå.
Du tror med din själ och med din kropp,
Du vill få andra att förstå.

När du har givit allt, hela ditt liv,
För en framtid som du ville ha,
Då har du tagit ditt svåraste kliv,
Och du märker om valet blev bra.

Men så kommer ett nej från ingenstans,
Och framtidens drömmar blir kalla.
Du önskar så att du inte fanns,
Att du bara kunde falla…

Du godtar tillslut din stora förlust,
Och tar det med tårar och ro.
Du vet du har kämpat dust efter dust,
Du är bra, men måste fortsätta tro.

När du har förlorat liv och begär,
Och reser dig åter ur bakslag.
För nu när du vet vem du faktiskt är,
Börjar ditt livs första dag.

Vi fumlade
med ord
från hjärtat
och böjde
våra huvuden
under misteln
som bara vi såg.
Det var julen
för ett år sen nu.
- Det var då det älskling,
men nu är nu.

då jag sa;
beroende
för det är
ett fint ord
och för att
kärleken
verkligen är
Villkorslös.
– Men nu är nu älskling

nu målar vi hjärtan
med penslar
som inte finns
och röd färg
som vi bara
drömmer om.
Vi rullar runt
i vår delade ensamhet
och tömmer tomhet
med mun-mot-mun metod

Svävar bort
från en verklighet
där vi ligger nakna,
med kläderna på.
Vi döper fantasifoster
och fyller tomma flaskor
med kärlek
och drömmer
om en evighet
utan morgondag.

Fortfarande
leker våra kroppar
skuggspel så vackra
att våra trevande händer
och upphetsade flås
tar oss tillbaka i tiden
till den där julen
för ett år sen.

Tu me manques, petite
Tu me manques ma petite
Tes né, très petite
ta peaux, tes yeaux avec le coleur de la cièle
Tu me manques
Je peux pas être dans ses ambres
Tu me manques ma petite
Tu me manques tellement
Il es grand comme un boeuf
mais toi tu es douce, gracieuse
Il es grande, je detèste
Je detèste ce moment dans ses ambres
J’envie tes cheveux, douce
J’envie ta peaux, douce
et toi, petite, dans mes ambres
Tu dorm

Ariel, Ariel lion of God
City of Israel
Jerusalem
Ariel is up there
I am down here
Im low, Im sinking, Im in pain
Ariel, I’ve loved
Ariel Im in love
Ariel, my love is like the sea
Ariel my beloved is in another universe
That’s how lonely I am
Like you Im an airy spirit, but of flesh and blood
and a heart heavier than this city
broken, broken
I am broken

I din famn försvinner alla händer
I dina ögon ser jag honung som lenar min kalla hals
Och din värme smälter järnet i mitt blod
Järn runt mitt hjärta
I din famn smälter mitt hat och rinner ut med alla svarta stenar som förgiftar mig
Du är glöd mot min hud
I din famn försvinner alla händer som tog på mig
Alla händer som slet i mig betyder ingenting när du bränns mot min kind
Och alla händer som slog mig
Finns inte när värmen från din mun kysser mitt hår
Du är varmare än allt
Det vill jag säga till dig

För alltid detta ögonblick
Ditt hår i mina händer och det spelar ingen roll att solen slocknar
För alltid barn i denna trädgård
Jag är 10 i en evighet
För alltid dessa ögon, dessa händer
Jag kommer aldrig ruttna under löven
För alltid min kärlek
För alltid du och jag
För alltid denna smärta, att veta
Att vi kommer förlora allt

Je suis toujours avec elle
Elle est ma rêve, mon nuit, ma cièle
Les soleils mourent
Ca me fait rien
J’ai ses chevuex dans mes mains
Elle est plus chaud, nous sommes plus, nous sommes tout
Je t’aime
Je t’aime
Je t’aime

Tu sais ou tu sais pas
Marie pourquoi tu arrêt, tu pars chaque fois tu m’embrace
Ta bouche et moi
Tes mains et moi
Tu me dis tu m’aime avec tes yeux
Mais tu pars
Tu pars
Tu pars

Quand je me reveille c’est elle
Quand j’ai mon café c’est elle
Elle est dans mes promenades
Elle est dans mes rôbes
Elle est à la table quand je dîne avec Luis
Et quand il me couché c’est ses peaux je touche
Sa bouche je bise
Je suis toujours avec elle

Fair, pastel, ribboned sky
I look upon you and my heavy heart expires to the sky
Down here it’s all too much
I am heavy
I’m like the grey stones, lying in the mud and the yellow grass
sinking in my tears
But when I watch the fair, pink, ribboned clouds I’m up there
Far, far beneath the sun is burning,
deep orange, red
That’s my heart
But my mind is raising, flying far up there
I thought I would meet you there

The mistral in your eyes
it shines through your body
and your charisma’s of crystal
I can hear echoes of stars when you walk by
and I see crystals on your skin
in your skin
When you sleep you’re not in peace
I hold you but feel the cool breeze from empty spaces
where the crystal stars shine
home of the moon
The mistral in your breath when you kiss me
The mistral and cool crystal in our hearts
so lonely like a wind is
cold from a crystal landscape
home of the Moon
I can see your loneliness
and I share your grief

I found my sister in a dark forest
She turned to hit me, wild eyes
I found my sister in a valley where I’m afraid to go
I found her inside my nightmares, where it hurts
when I kneeled at a lake and saw my reflection
I found my sister in the tones of music
She is in the wind and I don’t want to breathe

I’m running away but the heart’s hammering, harder and harder the faster I run
A child on the other side of the sky
words that stab
words of love
words of anger
words of reflection
Unable to understand my reflection
I found my sister when I kneeled at the lake and saw my reflection
when I kneeled at the lake and saw the reflection of the sky

The surface of the water looks like glass
Like I could walk on it Glide on it on my back and
Starr in the sky, at the grey heavy clouds
The surface around you feels like glass
I cannot be around it, it push me away
And still draw me towards you
I look at the lake through the window of the train
Look at the water surface with pain in my eyes
No tears
Rest my eyes on the glass lake

Ett landskap av damm, döda träd och sand
Solen är dold bakom tjocka grå moln
Luften fylld av svarta partiklar
Jag vandrar med ett diktblock i min hand
”I thought I would meet u there”
Tiden passerar I revy, spelas upp i dom dammiga kulisserna
Svarta kråkor gör mig sällskap
Försöker få ögonkontakt och när jag lyckas gör det ont, fruktansvärt ont
Dom är inte min sort, inte ens lika min sort
Jag läser mina dikter för dom, men vad förstår dom
Ser dom mig ens
Jag skriker och då blir tystnaden ännu mer uppenbar
Hur kommer man tillbaka
Var är det förflutna
Är det här en mardröm och vem drömmer

Behind the surface of a massive mountain
maybe theres something soft
Touch the hard, cold, slippery granit
I want to have my face there
Close my eyes and the rain running over the mountain and me
My heart wants to get in, and is hammering itself through me, against the massive wall
Im blocked, can’t feel my emotions
But I breathe you
I dream of you
I love you

Bottnen är så långt ner, kan sjunka i evigheter till
Var inte rädd
Det är livet
Det finns ingen utväg, ingen flykt
Om det gör ont, vad är smärta
Man dör inte
och om man gör det skulle man gjort det förr eller senare iallafall
Mörkret, famlar, det är ganska vackert
Ler, skrattar, lite bittert
Det är ett äventyr…
Det är en dröm
Det är “verklighet”
Och det tar inte slut på länge så ta ett djupt andetag o flyt med strömmen
simma ut bort från stimmen
ensam i en mörk väg
Det tunga vattnet tjockt omkring mig
Det är såhär det är

Hur kan jag lyfta
Jag bara sjunker
Ligger här nere och skvalpar på botten
Jag orkar säkert simma ut till stimmen
Till det vilda och underbara
Men jag vill inte
Jag ser ingenting
Jag känner ingenting
Havets botten är slemmig och sank
Brun, sandig
Men vad bryr jag mig om färgglada korallrev
Vad ger det mig att skratta och dyka
När mitt hjärna är av sten och sjunker djupare
djupare ner i den sanka botten

jag har fått nog av allt det här
allt på grund av att jag blev kär
mitt hjärta sa att den rätta va du
kärleken e blind och det inser jag nu
jag sket i vad mina vänner trodde och sa
massa rykten men ja ringde dig ändå varje da
nu förstår jag att dom bara menade väl
jag gav dig allt, till och med min själ
jag älskade dig så mycket att jag sket i allt annat
mitt hjärta var så beroende av dig att det nu har stannat
nu har jag varken själ eller hjärta kvar
varför ska kärlek göra så ont, ge mig ett svar
du tog verkligen allt jag ägde, hela mitt liv
med tårarna rinnande så tar jag upp min kniv
nu orkar jag inte mer, du va faktiskt mitt allt
låter knivbladet skära, och allt blir kallt

Bitarna faller på plats

men det gör ont

att se livets bakrund

för vad den verkligen är.

Sårad

du stack en kniv i mitt hjärta

och vred om

trodde kärleken var enkel

men nu är tankarna splittrade.

Problemen och kampen

går hand i hand

med kärleken

det var en dyr läxa

att lära

nu tar det tid

att bli människa igen.

Det gör ont

och går inte att förstå

allt blir en ända röra.

Man söker svar

men i huvudet

snurrar bara

en himla massa frågor.

Tankar blandas med känslor

och livet känns bara mer dystert

allt saknar mening

och livet gåta är allt utom bra.

Blir det bättre eller sämre

är morgondagen den dagen

allt är i dimmor.

Framtiden döljer så mycket

vill gärna veta

när allt vänder

men ingen vet

och allt återstår att se

i framtiden.

Från AN kommer denna dikt:

träden ristar sina tecken i vinden
de ser på mig
igen
med samma bedjande ögon
jag läser dem som tecken
som böcker
berättelser ur mitt liv
ur sitt eget hemlighetsfulla
varande
som de skänker till mig
som en gåva

och kanske
kanske
kan jag tala till dem
som då
om jag böjer mig ner
och blundar

jag hoppas det
jag hoppas att jag fortfarande kan
fast det har gått så många år
och jag är sliten hungrig och trött
trött på detta evinnerliga malande
detta vandrande utan slut
denna rastlöshet
rotlöshet
längtan
jag hoppas att jag kan
omfamna dem
och viska till dem
i min ångest
så att de svarar

det är det enda jag hoppas på
det är det enda jag hoppas

allt det andra är över
det är över
oåterkalleligt
jag har insett att det bara var en dröm
född ur min egen hjärna
eller ur dina ögons leende
ur intet?
ur luften
ur dimman
ett formlöst töcken
borta är det
det har gått till vindarna
skingrat över jorden
ska det ropa ut till alla de andra
jag är här! jag finns kvar!
jag lever!
var är du?

Höstpoesi.

Sommaren är definitivt slut, regnet hänger i luften, och Skriv.se är tillbaka. För visst är väl hösten en underbar tid att njuta av poesi, och även tyngre ämnen och mer introvert läsning känns plötsligt både självklar och viktig.

För även det som som finns bortglömt och undangömt har en plats. Ofta i form av poesi.

Denna gång presenterar vi just en viktig och ärlig dikt från Maria Andersson.

—–

För att inte gå sönder
stannar minnet upp
För att inte gå sönder
göms minnen undan
För att inte gå sönder
låses minnen in

En dörr sluts
En nyckel vrids runt

Kraft samlas
Greppet hårdnar

Jag tar sats…

För att inte gå sönder
kastar jag långt
För att inte gå sönder
måste den försvinna
För att inte gå sönder
sjunker den ner i djupet

En upprörd sjö
En nyckel sjunker

Kraften är slut
Greppet lossats

Jag är fri…

Men

För att leva hela livet
måste minnen vakna
För att leva hela livet
måste dörrar öppnas
För att leva hela livet
måste nycklar fiskas upp

En vacker dag
En sjö

Jag metar…

För att leva hela livet
får jag napp
För att leva hela livet
öppnas lås
För att leva hela livet
gläntas på dörrar

Ett övergrepp
Ett offer

Jag minns…

För att leva livet helt
möter jag minnen
För att leva livet helt
accepterar jag fakta
För att leva livet helt
överlever jag allt

Jag går vidare…

© Maria Andersson

—–

Vill du bli publicerad på Skriv.se?

Skicka in ditt bidrag till följande e-postadress: info@skriv.se

Sommarpoesi från Jennifer Dahlen:

——————————————————–

Livet är hårt
Du är vilse, du är sårad
Du skriker inombords
Plötsligt är du den lilla flickan du en gång var
Du skakar, du är sårad
Du försöker att gömma dig men du kan inte springa
Du känner dig maktlös
Snälla, skydda mig

Jag är vilse i en helt annan värld
Allt jag nånsin visste ät plötsligt borta
Jag står här men ingen kan röra mig
Jag försöker att prata med dig men det kommer inga ord
Jag känner mig maktlös
Snälla, skydda mig

Plötsligt börjar världen att snurra
Jag ramlade av men träffade aldrig marken
Bakom mitt darrande leende finns en hemlighet
En flicka i plåga och allt jag vill vara är det lilla barnet igen
Jag känner mig maktlös
Vem, har sagt att livet, är lätt att leva?

© Jennifer Dahlen

——————————————————–

Vill du bli publicerad på Skriv.se?

Skicka in ditt bidrag till följande e-postadress: info@skriv.se

Skriv.se drivs helt ideellt så ingen ersättning kan betalas ut.

Men du kan bli publicerad.

——————————————————–

Ännu mer ny lyrik, denna gång från Emelie Asplund.

—–

Tårar som rinner
Ondskan som skrattar
hjärtat som dunkar
ingen hjälp att få

Händer som pekar
röster som viskar
ingen som lyssnar
ingen förstår

© Emelie Asplund

—–

Vill du bli publicerad på Skriv.se?

Skicka in ditt bidrag till följande e-postadress: info@skriv.se

Ännu mer ny poesi. Av Emma Sofia Dedorson.

—–

Om du inte lyssnar den här gången skriker jag!
Skrek jag.

Men du skriker ju redan.
Viskade han.

Där stod jag ännu en gång, röd i ansiktet
av ansträngningen

Så han såg inte att hans viskning fick mig att rodna.

© Emma Sofia Dedorson

—–

Vill du bli publicerad på Skriv.se?

Skicka in ditt bidrag till följande e-postadress: info@skriv.se

Vi ger inte upp.
Mer nyskrivet, mer opublicerat måste få chansen.
Att nå en publik, att få respons.

Denna vecka vill vi presentera Anna Olsson och dikten «Mot Asien».

—————

Mot Asien

Pappa och jag
tystnad ett tag
tvåsamhet vid tremannabord
middag bland övergivna andetag

De du lämnade kvar
när du stack med alla
färgerna, dofterna och äventyren

Du drog mot Asien
för att aldrig komma hem igen
Vi fick ett vykort
på dej och en liten Indisk man, rätt sliten
men du log, pappa dog
den dag
du lämnade oss med skiten
Slut på kärleksbidrag

Efter vykortet kom ett brev
där du förklarade allt som blev
så fruktansvärt fel
Sen tystnade brevlådan
Inga brev idag
Inga brev imorgon
Inga fler brev från dej någonsin

Du postade en sista suck av orientaliska fläktar
innan du försvan
med färgerna, dofterna, äventyren
Inga fler äventyr med kokboken som guide
Frysen har frysit till is
Fläkten har flugit iväg
Ugnen har brunnit upp
Dofterna doftar inte
Smakerna smakar inte
längre
Känner du min hunger där borta mamma?
Eller har du funnit andra magar att mätta?

Pappa kan inte riktigt laga mat
Pankakor, vofflor och plättar
Varje dag
Måndag, tisdag, fredag

Nästa gång någon frågar om det ska vara
hjortronsylt eller jordgubssylt
då skriker jag

Du försöker så väl så gott du kan
Men pappa, det har bildats maskar i mjölet

Sårade blickar, den klagande sången
Sorry pappa, inte den här gången
gravitationen pyser ut ur öronen och fötterna lättar
Jag flyger iväg från pappas levande begravning
flyger iväg från pankakor, vofflor och plättar

Mitt mål är bort, mot Asien,
med vetskapen
att jag aldrig kommer hem igen, lockelsen styr

Det flyger förbi en liten indisk man, rätt sliten
han flyger åt andra hållet, mot Sverige
stackare va han kommer bli besviken

Följ med mej istället så flyger vi mot
fägerna
dofterna
äventyren

—————

© Anna Olsson

Vill du se din dikt på Skriv.se?

Skicka in ditt bidrag till följande e-postadress: info@skriv.se

Skriv.se drivs helt ideellt så ingen ersättning kan betalas ut.

Men du kan bli publicerad.

Och få kommentarer och råd kring ditt skrivande.