Skriv.se - mötesplatsen för alla som skriver

 Dzeneta Selimotic tvingades fly från kriget i Bosnien-Hercegovina
           

Trots krig och annat elände är det en lycklig barndom som inspirerat Dzeneta Selimotic från Banja Luka i Bosnien och Hercegovina till Månadens dikt. Hon har utsetts till Månadens skald av förlaget Alida Bok i Uppsala . Den vinnande dikten Min barndom kan läsas nedan eller på Alida Boks diktsida   .

Se även http://alidabok.net

- Jag hade en underbar barndom fram till och med 1993 då det elaka kriget började och vi var tvungna att fly och lämna allt. Det fanns en flod i min trädgård. Stenar vid floden använde jag som fåtöljer och där satt jag och dagdrömde och skrev. Det var mitt meditiationsställe.
 - Ibland när livet är hårt tänker jag på  den fina gröna floden Vrbas och den vackra naturen.
Till Sverige kom Dzeneta Selimotic när hon var femton.
-Jag var en spinkig, nyfiken liten flicka. Jag fortsatte skriva och lära mig nytt liv, språk, kultur … Det var inte så lätt men man försökte ju anpassa sig och allt har gått bra, säger Dzeneta Selimotic.
  Hon kom till Sverige 2002 och är bosatt i Malmö där hon arbetar som tandhygienist.
- Min man kommer från samma land som jag fast från en annan stad mycket mera söderut – Mostar. Vår kärlek resulterade i två fina barn, dottern Leila 5,5 år som gillar att dansa och Emin sex månader som just nu gillar att skratta och joddla ..
- Min dröm är att skriva en bok. Mitt motto i livet är att göra folk glada så det sprids runt omkring. Jag brukar t ex le åt en äldre kvinna eller man i hopp om att göra deras dag roligare, så de inte känner sig osynliga. Jag hoppas de skall göra någon annan glad, ringa till en vän, dotter och bara snacka lite och inte vara ledsna och känna sig avvisade … Kan jag göra två, tre människor glada så är min dag perfekt …
-Tycker att det är underbart att kunna sätta ord på egna känslor och bearbetar på det viset allt som händer i livet. Har skrivit mycket på mitt hemspråk. Vill att mina barn skall veta sitt ursprung och vill låta dem utforska livet och världen. Vi brukar åka nästan varje år till mitt hemland och Kroatiens kust.

 Den utvalda dikten:

Min barndom

Det fanns där som en självklarhet, en flod, en skog och en vacker blå himmel
Trodde aldrig det kunde försvinna.
att någon kan ta det ifrån en…

Sitter här mellan fyra väggar och undrar,
vad har hänt, varför är det så svårt att förstå…
Många har förlorat allt,
många har fått allt, nytt, gammalt…

Vill ha lite, vill ha lagom, vill ha min barndom.

Dzeneta Selimotic

Se även http://alidabok.net

Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

känns som om jag vore en del av en stor publik.
en observatör.
inte av denna värld.
tittar bara på.
iakttar.
analyserar.
säger ingenting.
funderar.
i det tysta.
på utsidan.
lugn som en filbunke.
på insidan.
en orkan av tankar.
jag förstår inte denna värld.
trivs bra som publik.
har ingen lust att medverka i pjäsen.
den verkar vara så svår.
långrandig.
utan komik.
en enda lång tragisk pjäs.
utan mening.
den attraherar inte mig.
därför.
väljer jag min pjäs.
pjäsen om mitt liv.
trivs bra med den.
behöver inte er.
jag väljer min egen väg.
ibland kan den också te sig lång.
utdragen även.
men oftast brukar jag se den som en genväg.
lättsam.
enkel.
och alldeles rätt.
för mig.

vill inte att du ska spela birollen i mitt liv.
du tar större plats än så.
betydelsefull.
ingen man glömmer bort efter filmen tagit slut.
huvudrollen.
den bör spelas av dig.
utan dig skulle mitt liv inte spela någon som helst roll.
som en film utan manus.
utan handling.
inget början.
inget slut.
ett blankt papper.
varsågod!
här har du manuskriptet.
jag vill att du läser på.
här finns inga sufflörer.
du bör klara dig själv.
den som kan hjälpa dig.
är jag.
tror du.
litar du.
förstår du.
vad du gjort med mig?

Det är det här jag tänker göra då ingen ser på.
Skriva en dikt om allt.
Och inget.
Men först vill jag dansa.
Dansar du vals?
Vänta!
Låt mig byta skor.
Jag dansar inte i högklackat.
Aldrig.

Månadens poet en frisk fläkt

Som ett yrväder i april dyker Therese Bergman från Sollentuna upp som mars månads skald hos förlaget Alida Bok i Uppsala. Hennes soliga humör kanske hjälper till att smälta de sista drivorna.
Att Therese tar sitt skrivande på största allvar framgår av den utvalda dikten med titeln Jag vill. Therese skrev sagor och dikter redan som liten och publicerade vid tio års ålder sin första dikt i Lyckoslanten. Nu läser hon litterturvetenskap på universitetet och skriver recensioner för tidningen Kulturen. Läs hennes dikt längre ner på denna sida . Eller klicka på följande länk: http://alidabok.net/dikt.php .

Therese Bergman har skrivit en utförlig presentation av sig själv. Du finner den nedanför dikten.

Se även ALIDA BOK

Den utvalda dikten:

Jag vill

Jag skriver för att jag
vill.
För att jag
måste.

Jag måste så mycket
att det gör ont
när jag kramar pennan.

Jag läser för att jag
vill.
För att jag
måste.
Utan orden är jag vilse.

En vilsen själ.

Jag är konst.
Jag lever med konst
i konsten.

Det vackra med konst
är ordens styrka.

Vi föds
in i ett samhälle av ord
språkets hjärtslag.

Det vackra med ord är konsten att

Skapa.

Therese Bergman

Se även ALIDA BOK

Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

Här kan du läsa Therese Bergmans presentation av sig själv:

Den 28:e maj 1984 kom jag till livet. Jag fick namnet Therese (tackar min mamma för det) för min pappa ville egentligen Nisse, men fick tänka om då namnet inte riktigt passade en liten tjej. Jag, Therese Bergman, växte upp i en trygg hemmiljö i Sollentuna, som ligger några mil norr om Stockholm, med varma föräldrar och en härlig lillasyster. Vi fick senare en femte familjemedlem, vår gullegris Ebba, en svart labradortik. Jag är alltså hundmänniska ut i fingertopparna, jag älskar att gå långa skogspromenader med vovven. Hela mitt liv har jag haft en stor passion för att läsa och skriva. Sedan barnsben har jag skrivit egna sagor och vid 10 års ålder publicerade jag min allra första dikt i Lyckoslanten. Mitt skrivbegär fick mig att flytta till Eskilstuna vid tjugo års ålder för att studera Textdesign på högskolan. Under studietiden var jag skribent och korrekturläsare på skoltidningen. Med en kandidatexamen i bagaget, och otaliga lärdomar rikare, begav jag mig efter tre år hem till Stockholm igen, där jag idag bor med min sambo i en tvåa på 54 kvadratmeter. Jag fortsatte med studierna på hemmaplan och för tillfället läser jag litteraturvetenskap på universitetet. Detta kombinerar jag med att skriva recensioner för Tidningen Kulturen – en nyhetstidning med kulturell prägel. Jag skriver poesi, noveller och prosa på fritiden och reser mer än gärna till nya, soliga platser.

Therese Bergman

sommar och vår, en tid bort sen kommer solen närmare och vintern sakta faller bort , en stunds längtan en stund där du är skulle göära mig lycklig, en stund med nån man tycker om ,en stund i denna fina sommartid, bara en sekund i nuet och inte dåtiden, en sekund med dig min kära skulle göra mig glad och lycklig,känna som ett rus genom hela kroppen min,ett lyckorus och brus, en stund min kära med dig i denna varma sommarnatt en stund med lycka,en stund lyckorus
du min älskling du är MITT lyckorus

Du är som en fin nyutslagen blomma, den vackraste o fina av dem alla,får mig att bli varm du är den som får mej att vilja falla (på ett bra sätt) sitta o drömma tänka o sukta en stund efter den finaste …
det är du så fin när du o ja ligger under bar himmel me bara stjärnorna över oss o bara stjärnorna o den starkaste stjärnan av dem alla ser oss då e e magiskt en himmelskt stund för dig o mig för du är den finaste underbararste av dem alla ….. !!

Den är mörk
Den är kall
Den är tråkig
Den är mitt hål

Då ställer man sig den första frågan
Vem är jag?
Och ett snabbt svar behöver man om man ska välja rätt riktning tillbaka till livet.
Sedan funderar man över frågor som
Vad vill jag?
Vad klarar jag av?
Hur ska jag gå till väga?
Var finns vägledning?
Hur lång tid ska det ta?
Vart vänder jag mig?

När man vaknat ur sin inre koma vill man mycket!
Man kan säga man känner sig oftast mer driven och hungrig än en fokuserad säljare för ett stor företag,
bara för att äns kreativitet fått vila en längre tid så man känner sig som en björn som vaknar ur iide.
Men man känner sig inte lika självsäker som en kunnig “ett antal högskolediplom” mupp är bakom sitt kontorsbord på ett storsäljande företag med fast anställning och bra lön!
Nej man känner sig mer som en förrvirrad hackspett som knackar på fel träd, hos drivna ekorrarnas slutna klubb där man inte är välkommen!
Man vill bara liksom hitta rätt att börja med, finna en öppen glänt genom skogen som plötsligt ändrat årstid ? och bara hitta ett eget träd att knacka på där inga arbetsmyror, medlemmarna av ekorrarnas slutna klubb eller högskolediplom muppar kan trampa på äns egna självkänsla.

Det är en förrvirrande tid, uppvaknandet.
Det krävs självfötroende och risktagande för att man överhuvudtaget ska kunna komma nånvart.
Det gäller att vara målmedveten och våga mycket för att ta dom första stegen.
Jag har inte äns kommit halvvägs ännu, det känns som jag spelar amatör teater i uppsättningen av “livet” där jag låtsas kunna manuset utantill men igentligen kör jag improvisation och snart kommer regissören att avskeda mig!

Marie-Louice “Mia” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Hon illustrerar dikten med denna bild:

Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten “tomtestuga” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Marie-Louice “Mia” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten “tomtestuga” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Gräs. Sång. Svart. Gult. Gåshud.
Eufori. Bengal. Lobbmål. En vägg av ljud.

AIK - Barcelona 1-0.
Nebojsa Novakovic. 72′.

Dom brukade komma och prata om gamla citat.
Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.

Dom brukade komma och prata om gamla citat.
Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.

Med smärta, med tårar, med krampaktig kamp börjar vårt liv.
Starka lampor, höga ljud och de osäkra föräldrahänderna kring mjuk babyhud.
En kamp att lära sig äta, stå, sitta, gå.
En kamp att skapa ett eget jag, en människa med värde.
Tonårens finnar och den hopplösa kärlekens tårar.
Trevandet ut i livets irrgångar, bort från föräldratrygghetens tråkighet.

Utblidningens vånda och det nya jobbet.
Partner, eller inte partner.
Barn eller inte barn.
Pengar, bostad,
kamp för värde,
kamp mot tiden.
Klockan som ständigt snurrar, tid som inte finns.
Karriär.
Arbetslöshet och grånade strån.
Celluiter.
Övervikt.
Kamp om värde, kamp om rätt att finnas till.
Pension och ingen ekonomi.
Avlopp som slutar fungera och tak som läcker.
Bekymmer, bekymmer.
Barnens utbildning och deras nonchalans.
Bekymmer.
Utanförskapet när allt är för sent.
Stillaståendet när klockan slutat ticka, när tidens klädnad är för stor.

Den sista dagen, ett grånat huvud på mjuka kudden,
en stilla tår på skrynklad kind.
Nu är kraften är slut,
och först nu
lägger sig oron tillrätta.

Kamp och oro, bekymmer och smärta..
hur kan det komma sig att
JAG ÄLSKAR LIVET?

Nu stirrar ner på mig
jag känner mig liten och hånad
jag är rädd och blöt av svett
ni har alla en stor del i mitt liv
dåtid som nutid
ni pratar å skrattar
när ni pratar med varanndra blir jag nervös
jag känner svetten rinner mera jag vill veta vad ni planerar
när ni ska sluta att skada mig
ni jag blir fri från det fängelse ni har satt mig i
får er är jag en i mängden
för mig är ni allt
allt jag är
och ni planerar nu att krossa mig en gång för alla
och jag känner lugn
jag är äntligen fri

Hon ville så gärna bli gammal
med barnbarn i sin famn
Nu sitter hon där på rummet
och minns inte ens deras namn

Hon ville ju virka och sticka
små plagg som de skulle få
Men hur hon än försökte
svek henne synen ändå

Hon tittar ut genom rutan
har inget annat att göra
Ingen musik eller radio på
det orkar hon inte höra

De flesta vill leva länge
det hör naturen till
Men att vara gammal
det är det få som vill

Annica K

Jag må vara annorlunda
som varken kan gå eller stå
Kanske jag inte kan prata
men förstår kanske allt ändå

Jag vill att du tänker efter
när du kliver in hos mig
Hemmet är min trygghet
precis som ditt hem är för dig

Det är inte lätt att förklara
att ej kunna göra sig hörd
Ibland vill jag bara vara
och vill inte alls bli störd

Mitt humör är som alla andras
det går upp och det går ner
Ibland vill jag bara gråta
Men mest inuti jag ler

Maten kan vara ett gissel
hur vet du vad jag vill ha
Ibland kan jag vägra äta
för kanske det ej smakar bra

Även jag kan känna förnedring
när du sköter om min kropp
Kläder kan klia och kännas små
så snälla du Se opp

Får jag den vård jag behöver
en värmande tanke ibland
Då blir det skönt att leva
Här! Här får du min hand

Annica K

Du ser mig
Du känner mig
Du tar mig
Du vill ha mig
Du gör mig lycklig

Men vad är jag för dig ?
Din blick gör att jag smälter
Du retas och jag smälter
Du talar till mig och jag smälter

Men vill du ha mig ?
Eller är jag bara din leksak ?
HUr ska jag kunna berätta ?
När jag vet att var jag än gör är det bara henne du vill ha
Hon har något jag saknar
Det lilla du ger mig gör mig lycklig

Jag är rädd för att öppna mig helt
Rädd för att göra mig helt synlig
Rädd för att du ska veta
Rädd för vad du kommer göra om du visste

Jag älskar dig
Jag hatar dig
Du betyder ingenting för mig
Vem föröker jag lura

Du krossar min nygjorda glasruta
Som våran familj har precis gjort förhand
jag känner glassplittret i ögonen
Det skär och svider
jag känner blodet rinna rinna ner skinderna
som alla tårar jag slösat på dig gjort

jag ska nu äntligen slippa dig
jag har ingen respekt för dig
men jag blir rädd att du far illa
Synen av dig urmärglad och skakande gråtande är hjärtkärande
hur kan jag fortfarande bli så tagen ?
Varför slutar jag aldrig bry mig?

Blodet forsar och du bara står och skrattar
Sparkar mig i huvudet
Känner hur hela mitt liv flachar förbi
Svetten blandas med blodet
Rädslan med illskan
Illskan med kärleken

Har frågat denna fråga så många gånger
Men tar det aldrig slut?
När ska jag få sluta lida?
När ska du rädda det lilla du har kvar?
För jag slutar aldrig bry mig
Fan ta dig !!
Vill bara hata dig….

Dagarna går
Men problemen består
Dock finns det nu slut
På roten till dom flesta problem
Roten löses upp och försvinner
Men såren kommer ta tid att läka
För salten har strötts under lång tid
Och såren bara ljupare och ljupare

Datorn surrar
Hårbotten kliar
Känner som ett tunt lager av trötthet över mig
småfryser
men inget av detta betyder något

jag kan vara glad
jag kan vara nere
jag kan vara trött
jag kan vara kåt
jag kan vara ledsen
jag kan vara arg
jag kan vara bitter
jag kan vara kall
men inget betyder något

För nu ser jag slutet
slutet på den eviga plågan
Chansen att överge den svarta världen för alltid
En chans som kanske är “fel”
Men jag kommer att bli fri
Det är det enda som betyder något

Jag lämnar allt säkert i mitt liv
Jag känner mig naken inför hela världen
Med glädje på min läppar
Jag kommer till paradiset
Jag kommer till friheten

Dagen jag har längtat efter
Dagen jag aldrig trodde skulle komma
Dagen är snart här
Det är det enda som betyder något

Jag är lycklig för första gången sen i Augusti 2004….
Och denna gång kan ingen tvinga mig tillbaka till mörkret

För alltid detta ögonblick
Ditt hår i mina händer och det spelar ingen roll att solen slocknar
För alltid barn i denna trädgård
Jag är 10 i en evighet
För alltid dessa ögon, dessa händer
Jag kommer aldrig ruttna under löven
För alltid min kärlek
För alltid du och jag
För alltid denna smärta, att veta
Att vi kommer förlora allt

Fair, pastel, ribboned sky
I look upon you and my heavy heart expires to the sky
Down here it’s all too much
I am heavy
I’m like the grey stones, lying in the mud and the yellow grass
sinking in my tears
But when I watch the fair, pink, ribboned clouds I’m up there
Far, far beneath the sun is burning,
deep orange, red
That’s my heart
But my mind is raising, flying far up there
I thought I would meet you there

Ett landskap av damm, döda träd och sand
Solen är dold bakom tjocka grå moln
Luften fylld av svarta partiklar
Jag vandrar med ett diktblock i min hand
”I thought I would meet u there”
Tiden passerar I revy, spelas upp i dom dammiga kulisserna
Svarta kråkor gör mig sällskap
Försöker få ögonkontakt och när jag lyckas gör det ont, fruktansvärt ont
Dom är inte min sort, inte ens lika min sort
Jag läser mina dikter för dom, men vad förstår dom
Ser dom mig ens
Jag skriker och då blir tystnaden ännu mer uppenbar
Hur kommer man tillbaka
Var är det förflutna
Är det här en mardröm och vem drömmer

Bottnen är så långt ner, kan sjunka i evigheter till
Var inte rädd
Det är livet
Det finns ingen utväg, ingen flykt
Om det gör ont, vad är smärta
Man dör inte
och om man gör det skulle man gjort det förr eller senare iallafall
Mörkret, famlar, det är ganska vackert
Ler, skrattar, lite bittert
Det är ett äventyr…
Det är en dröm
Det är “verklighet”
Och det tar inte slut på länge så ta ett djupt andetag o flyt med strömmen
simma ut bort från stimmen
ensam i en mörk väg
Det tunga vattnet tjockt omkring mig
Det är såhär det är

Hur kan jag lyfta
Jag bara sjunker
Ligger här nere och skvalpar på botten
Jag orkar säkert simma ut till stimmen
Till det vilda och underbara
Men jag vill inte
Jag ser ingenting
Jag känner ingenting
Havets botten är slemmig och sank
Brun, sandig
Men vad bryr jag mig om färgglada korallrev
Vad ger det mig att skratta och dyka
När mitt hjärna är av sten och sjunker djupare
djupare ner i den sanka botten

Jorden är en trasig plats. Titta på alla människor på jorden och ALLA har något och vara ledsna över. Precis varenda en.

Visst vissa har kanske inte lika mycket men vissa verkar ha fått nån sorts straff från ett tidigare liv. Men just i sverige så mår folk tydligen som sämst. En artikel i Metro sa “8 av 10 svenska tonåringar är deprimerade". Är inte det helt absurt att 80% av dem svenska ungdomarna är deprimerade. Tre tjejer i en normal svensk högstadieklass skär sig för dem “mår dåligt". Men problemet är att dem som skär sig syns det åtminstonde på att dem mår “dåligt” .

Men alla dem som inte skär sig mår kanske också dåligt. Men dem blir inte uppmärksamade eftersom det är puckon som skär sig för det är kul( det är verkligen inte för dem mår dåligt dem vill bara ha uppmärksamhet). Dem får resurserna ocg psykologerna när det egentligen borde gå till riktigt ledsna människor. Som bara väntar på det rätta tillfälelt att gå o hänga sig eller liknande.

Jag vet själv hur det är. Jag har aldrig blivit uppmärksamad när jag mått dåligt för det har aldrig varit någon synliga spår eller sår på mig. Men alla själsliga sår jag har syns inte. Men dem är desto djupare!

NU efter 9! år har jag blivit uppmärksamad och dem vill koppla in en psykolog som ska röra runt i mina känslor och tro att det ska hjälpa. Men det gör det inte! Det som verkligen skulle hjälpa mig är att se mina plåoandar döda. Inte förrens då skulle jag kunna få frid och det är en ganska orealististisk dröm o längtan.

Jorden är en trasig plats. Titta på alla människor på jorden och ALLA har något och vara ledsna över. Precis varenda en.

Visst vissa har kanske inte lika mycket men vissa verkar ha fått nån sorts straff från ett tidigare liv. Men just i sverige så mår folk tydligen som sämst. En artikel i Metro sa “8 av 10 svenska tonåringar är deprimerade". Är inte det helt absurt att 80% av dem svenska ungdomarna är deprimerade. Tre tjejer i en normal svensk högstadieklass skär sig för dem “mår dåligt". Men problemet är att dem som skär sig syns det åtminstonde på att dem mår “dåligt” .

Men alla dem som inte skär sig mår kanske också dåligt. Men dem blir inte uppmärksamade eftersom det är puckon som skär sig för det är kul( det är verkligen inte för dem mår dåligt dem vill bara ha uppmärksamhet). Dem får resurserna ocg psykologerna när det egentligen borde gå till riktigt ledsna människor. Som bara väntar på det rätta tillfälelt att gå o hänga sig eller liknande.

Jag vet själv hur det är. Jag har aldrig blivit uppmärksamad när jag mått dåligt för det har aldrig varit någon synliga spår eller sår på mig. Men alla själsliga sår jag har syns inte. Men dem är desto djupare!

NU efter 9! år har jag blivit uppmärksamad och dem vill koppla in en psykolog som ska röra runt i mina känslor och tro att det ska hjälpa. Men det gör det inte! Det som verkligen skulle hjälpa mig är att se mina plåoandar döda. Inte förrens då skulle jag kunna få frid och det är en ganska orealististisk dröm o längtan.

Varför gjorde du så här ??
Det kunde ha varit du och jag för alltid!!
Men du var väl för feg…för jag vet att allt du sa inte var sant.
Man slutar inte att älskar non dag till natt…
Det har gått ett år sen vi blev kära…kom du ihåg ?
dåvi blev ihopp förfösta gång…det var inte lyckat ^^
men ändå…eftar 3-4 månader blev vi ihopp igen…oj vad jag älskar dig!!!
Nu tåg det slut igen…och jag vet inte om det bli ett vi igen…eller bara ett du utan jag ,en jag utan du…

Ett litet skratt, ett litet leende
och du har fångat mitt hjärta.

Din närvaro rör vid mitt hjärta på ett
sätt som ord inte kan beskriva.

Det blir ljust och varmt
när du vänder din blick mot mig.

Det skiner om dig…
En ljuslåga som sprider värme…
En ljuslåga som gör dig till ett underverk…

Tänk, att ett litet skratt, ett litet leende
är allt som behövs för att sprida den starkaste av kärlek…
En liten ängel har kommit till världen…

Jag är den smällda flugan
som försökte fly

Jag missade livets tåg
och tvingas nu att gå
i ett dike vars kanter är
fyllda med dy

Jag vill inte vara en börda
varken som levande eller död
jag vill inte att ni skall bli störda
av att ständigt ge mig ert stöd

Hör dom tysta
Se dom osynliga

Jag satt och lyssnade på låten “The Beautiful Ones” när det helt plötsligt poppade upp massa tankar om hur orättvis världen verkligen är.

T.ex folk lever i extremt stor fattigdom och har inte ens mat, vatten eller tak över huvudet. När vi sitter i våra uppvärmda hus, mätta och otörstiga och skriver på vår (lyx)datorer. Tänker man efter är världen helt sjukt egofixerad. Alla tänker bara på sig själv utan att ens lämna den minsta tanke åt dem som har det svårt.

Citat som jg kom på undertiden jag skrev det här.

If the world were fair why are poeple starving? And why are you looking at they who starves and laugh when the begs you to help them?

jag har fått nog av allt det här
allt på grund av att jag blev kär
mitt hjärta sa att den rätta va du
kärleken e blind och det inser jag nu
jag sket i vad mina vänner trodde och sa
massa rykten men ja ringde dig ändå varje da
nu förstår jag att dom bara menade väl
jag gav dig allt, till och med min själ
jag älskade dig så mycket att jag sket i allt annat
mitt hjärta var så beroende av dig att det nu har stannat
nu har jag varken själ eller hjärta kvar
varför ska kärlek göra så ont, ge mig ett svar
du tog verkligen allt jag ägde, hela mitt liv
med tårarna rinnande så tar jag upp min kniv
nu orkar jag inte mer, du va faktiskt mitt allt
låter knivbladet skära, och allt blir kallt