Hoppfull decemberdikt

Marie-Louice \”Mia\” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten \”tomtestuga\” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Stains

Shot the enemy and lost a friend.
It all comes back to me, I thougt I had forgot.
It was everything, everything we were not.
Remember we stood, thinking of the same spot.
Thinking of all we got, about our friend, he died in the parking lot.
He was all I got, I\’ve been crying, I\’ve lost the plot.

My sorrow stains thorough steel and bone.
What you didn\’t get was that I can\’t do this all on my own.
Swear, I can\’t do this all on my own.

You were not the same, you seemed trapped, but someday you\’ll stay forever.
And it seems hard to get, but I\’m not sure when I will stop, maybe never.

Going home, thankst to the 3.15, pushing my soul back and forward.
I really believe it needs an own guard.
After losing it I came to my senses, I couldn\’t see, forgot to put my lenses, anyway I found out god is fucking retard.
As he punched me hard in the face, I lost my breath, looked at all the ways.
Laid down, left town, not a color, not red, blue or brown.

My life had a price, multiply with three after you rolled the dice.
I\’ll soon be layed down where my friend lies, but the one who buys my life, he\’s doing one of his most stupid buys.
So go on and let me be.

My disappointment stains sheets and bed.
Please, you know I can\’t handle my own head.
You say nothing, though you know I can\’t handle my own head.
I will still remember every single word you said.
Even though I never realized where our conversations lead.
Words came, words were heard, voices disappeared, I dropped dead.

cold

Please holl me
Please hug me
Please be their for ever

Do never leave me
I can`t live in this life without you
I can`t breave without you
When you are around i know i will forever be safe

Look into my eyes and say that you love me

I know their is no forever and thats you never will love me
I know that I never will be her

But thank you for being their everyday
I`m sorry I can`t be her

HAGA/JAGA

Bottet ägde rum den på det 15 året för någon
men för en viss själ var det redan över
ett skämt blev en horribel sanning
tiden räckte inte till, de var redan borta
de ropades efter dem i högtalare på en äng
de jagades och sedan smutskastades det hit och dit likt en antisemits hat mot en tro de inte kan förstå
jag vände och vred på mina tankar, men fann ingen lösning förutom
att försöka ta tillbaka det omöjliga
Själen som tidigare varit fylld av liv och glädje tynade bort likt tö
han blev insvept i brottens makt
ska den svarta kostymen komma fram, från ett hörn av damm?
det finns inga svar, inga erkännanden
bara frågoroch påståenden, förnekelser
och en sur tant som vill bevisa polisens makt
hade det varit taget från en kvinna skulle entusiasmen ej brinna
orättvisor kommer alltid finnas
låt inte en människa med brist av livslust försöra det det har!

Soluppgång

En ansikte tittar över kanten.
Hon är kall och blå efter nattens vila.
Hennes läppar är röda som blod,
och hennes kinder skimrar lätt i rosa.
Hennes ögon är guldgula och glittrar
när hennes klingande skratt gungar
trädens kronor.
Det är morgonens värld efter uppstigning.

Explosion

Pulsen i öronen.
Skriken i bakgrunden.
Stampande steg av folkmassan.
Lukten av skräck.
Känslan av hopplöshet.
Känslorna oss dom andra.
Hånfulla känslor.
Huggen i kroppen av andras skrik.
Skuldens blickar.
Triumfens känsla.
Regnande eld.
Explosionens smäll.
Ljudet av frihet, mörker.
Lukten av lycka.

Oui-oui

Månen gick med långa kliv,
natten höll på att sluta dygnets cirkel.
Kraftig, vidunderlig och bländade ljus
– men ack så sårbar.

Svag på dagen,
i skuggan av storebror Sol.
Tom i magen
– var är min stol?

Vandrar sakta mot sitt hus
Sprattlar, likt en säl.
I slutet av tunneln finns ett ljus.
I varje sårad själ.

Bli min Blastas!

En sorgsen snyftning,
Likt en fjärt i rymden.
Ensam.
Är han på sin färd.
Mot landet Ingestans.
En nobel eremits själ
Fångad i en lazzarons kropp.
Harry:
– You me will marry?!

Non dire una parola

Fick ett behov av att råna dig på känslan du hade.
Kväv mig då, mellan himmel, moln och lakan, säg inte ett ord.
Krama mig igen, mellan himmel, moln och lakan, säg inte ett ord.
Tänkte att det skulle vara det ända sättet att kunna hålla dig nära.
Slutar andas när allt verkar ha hittat sin rätta tyngd.
Säg inte ett ord.
Den typen som alltid river hål på all tystnad.

Marshmallow Moment

Drömmen den varade
lika lång tid som det tog innan du svarade.
Dina andetag blåste hål i mitt hjärta
jag är full av smärta
hur kan du vara så feg
du teg
jag såg
du fanns
en sommarromans
lika snabbt kommen som försvunnen

10 Centimeter

Kallt och jag fryser, tittar in och ser dig komma, känner att jag ryser.
Ett ögonblick jag varit med om förut, i Sveriges vinter är det bara snön som lyser.
Melodifestivaler avlöser varandra och du frågar när det räcker.
Nätter som får händerna att frysa till is fastän jag håller dom i jackärmarna.
Frusna vattenpölar som spricker av ett fotsteg.
Stängda dörrar och röda gardiner.
Tända gatulampor lyser upp snö som redan skiner.
Jackor, mössor, luvor, hutter och längtan.
Året går från vitt till grått till svart.
Ödelagda lekplatser och dränkta parkbänkar.
Livet har gått i ide och allt är tyst.
Frosten sitter på varje grässtrå och allt är svart.
Gropig jord och hård vind, tårar rinner ur ögonen och benen ilar.
Jag går ensam på stigen med 10 centimeter snö kring fötterna.

för verligheten är ond
jag e så kåt
på din låt
där ute gåsin förtjäna
en underbar äkta som du
jag är alsk,i s e riktig
jag var inte och jag är inte nu

men vet du att i ditt varma
så r jag nan sann
för när d min kind
var det orketen som vann

din

Du har alltid haft mig
från dag ett var jag din
långt innan vi blev verklighet

Dina ögon har vilat inuti mig
långt innan
jag någonsin mött din blick

jag drömde om dig
jag hörde din röst och jag väntade
-tålmodigt

Och nu
då du äntligen är här

i min närvaro
i min säng
med din röst i mina öron

vill hjärtat spricka och kroppen sprängas
och jag försöker andas in varje molekyl av dig

för du är min evighet
och vad än du väljer kan du inte välja bort
att jag tillhör dig
svuren åt dig
att slippa undan min kärlek är ett val du inte har

Måste välja

Jag har länge gått på en stig med livet och döden på vardera sidan.

Mina ben börjar bli trötta, men liksom tiden kan jag inte stanna.

I mina spår lämmnar jag bara besvikelse, smärta och sorg.

Ånger över mitt förflutna plåggar mig ständigt.

Tittar jag framot är det lika svart som natthimlen.

De små ljus jag innan såg likt stjärnor har nu brunnit ut.

Stigen smallnar för mig, snart för small för att gå på.

Novemberglöd

I gråa november väljer ALIDA BOK glödande kärlekspoesi till Månadens Dikt. Poemet heter RÖD och är skrivet av Lina Wester från Stockholm. Du kan läsa dikten här.
Lina, 25, är snart färdig med sina studier till psykolog vid Stockholms universitet.
-Jag har alltid intresserat mig för människor. Skrivit har jag gjort så länge jag kan minnas – mestadels poesi, som i princip alltid har sin grund i mina egna erfarenheter. Jag målar också när jag får tid och läser mycket, både poesi och romaner. En av mina favoriter är den brasilianske författaren Paulo Coelho.
ALIDA BOK är Sveriges äldsta nyfeministiska förlag. Det startade redan 1971 i en tid när kvinnans ställning i Sverige var svag. Läs mer om detta på bloggen Feministiska blomster .

Med vänlig hälsning

ALIDA BOK
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

England ett u-land i synen på kvinnor och barn? Aga vanlig.

Är England ett u-land när det gäller synen på kvinnor och barn? Det tycker i alla fall Gisela Chand från Solna som i närmare åtta år bott i London. Hon hade väntat sig att detta högutvecklade i-land i den europeiska unionen skulle vara ungefär som Sverige när det gäller möjligheter för kvinnan att ta sig fram i samhället. Men aj, vad hon bedrog sig. Sina synpunkter redovisar hon i debutboken På pottkanten som är en svidande och samtidigt väldigt rolig satir över engelsmännen och deras fördomar.
-Ytligt verkar ju England och Sverige rätt lika. Därför blir man chockad när man märker hur långt efter Sverige engelsmännen ligger när det gäller gifta mammors möjligheter till ett självständigt liv och även när det gäller respekten för barn och deras rättigheter, säger Gisela Chand.
Hon har erfarenhet från London, både som förvärvsarbetande singel, som gift och som mamma till två små barn.
-När man var singel upplevde man livet i London som en fest. Här finns massor av möjligheter och förströelser – shopping, teater, klubbar, restauranger, pubar. Och atmosfären i vissa delar av London är underbar. Det var när man fick barn som problemen började torna upp sig.
Giselas alter ego i romanen heter Anna. Hon blir förälskad i en engelsk läkare, gifter sig och får barn. Anna vill ha ett yrkesarbete utanför hemmet även som småbarnsmamma. Men det visar sig hart när omöjligt, eftersom en dagisplats kostar 13 000 kronor i månaden. Och lönerna i England är inte de bästa. Anna får alltså stanna hemma och såvitt möjligt umgås med de andra hemmafruarna, som hon finner synnerligen inskränkta. De talar sällan om något annat än hushållsbestyr och de populäraste tv-programmen.
Men Anna vill ändå att hennes lilla flicka skall gå på dagis för att få jämnåriga lekkamrater och komma in i det engelska samhället.
Anna ger sig in i den engelska dagissvängen och det blir en nedslående turné. En del dagis är smutsiga och trista. Personalen består i regel av unga flickor som saknar utbildning för uppgiften att ta hand om, vårda och utveckla barnen. Till sist hittar Anna ett dagis till sin tvååriga dotter, som hon finner något så när acceptabelt. Anna får betala den höga avgiften med de hushållspengar hon får från sin make, eftersom han anser att omsorgen om barnet är hennes bekymmer. Ekonomiskt är Anna helt beroende av sin man och hans välvilja.
-Det var som att flyttas tillbaka till 1950-talet, säger Gisela, som i sin roman På pottkanten beskriver hur hon upplever sin situation:
“Offret för kvinnofällan har plötsligt fått ett ansikte. Och tyvärr är det ett snuskigt bekant ansikte som envisas med att dyka upp varje gång jag ser mig i spegeln. Det kliar i hela kroppen när han står där i hallen med rocken på och frågar: “Do you need any money today?”, innan han öppnar sin lilla smäckra svarta plånbok i kalvskinn. Det känns som om jag står där med mössan i handen. Jag hade inte trott att jag skulle sluta som livegen. Nu är jag den engelska hemmafrun förkroppsligad… Ingen inkomst, helt i min makes händer ekonomiskt och behandlad med milt överseende av en man som mest liknar någon karaktär ur en Wodehouse-roman.”
På detta sätt berättar Anna om sitt liv i öppenhjärtiga mejl till sin syster i Stockholm. Något som berör henne mycket illa är att engelsmännen så ofta agar sina barn. Men att prata om detta ämne är tabu:
“Vad gäller barnuppfostran är frågan så känslig att man bara behöver andas om att man inte slår sina barn för att ett helt rum skall tystna och frysa. Av vad jag har sett verkar förvånansvärt många lappa till sina barn ibland… Man har fått höra att man skall ta seden dit man kommer, men det är fullkomligt avskyvärt att stå i snabbköpet och höra mamman framför säga till sin artonmånaders: “Would you like a smack, eh, would you like a smack?” Smack är som du förstår inte en typ av godis… Det enda svar jag fått när jag andats om att det finns alternativ till att hota eller slå är ett aggressivt: “Vad har du med det att göra? Det är mitt barn och jag har rätt att göra vad jag vill”, vilket inte är helt riktigt juridiskt sett. Det finns trots allt en gräns för vilka tillhyggen man får använda när man känner för att lappa till barnen.”
På pottkanten är en rolig och livfull skildring av England “inifrån”, från den värld dit kvinnor och barn förpassas. Vi får följa Anna genom många dråpliga situationer och förvecklingar, tills hon utsparkad av sin rasande make hamnar i det myllrande London, bostads- och arbetslös, dessutom höggravid och med ett tvåårigt barn vid handen.
Med skärpa och humor kritiserar Gisela Chand det engelska samhället och särskilt den stock-konservativa överklassen.
Siv Andersson
www.alidabok.net

Kärlek är den åttonde synden

I miss you baby
Will ever do what?
Will you ever be my friend again?
What is the thing i have done ?
Will you ever give me one more chance?
I know you miss me to
What you miss the thing we had

It feels like we never will be like we wear
Like you never will talk to me again
It`s make me very sad
Do you hate me?

Please can we move on…

Fram och tillbaka, men mest tillbaka

Dom brukade komma och prata om gamla citat.
Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.