Ny lyrik i vintermörkret

Från AN kommer denna dikt:

träden ristar sina tecken i vinden
de ser på mig
igen
med samma bedjande ögon
jag läser dem som tecken
som böcker
berättelser ur mitt liv
ur sitt eget hemlighetsfulla
varande
som de skänker till mig
som en gåva

och kanske
kanske
kan jag tala till dem
som då
om jag böjer mig ner
och blundar

jag hoppas det
jag hoppas att jag fortfarande kan
fast det har gått så många år
och jag är sliten hungrig och trött
trött på detta evinnerliga malande
detta vandrande utan slut
denna rastlöshet
rotlöshet
längtan
jag hoppas att jag kan
omfamna dem
och viska till dem
i min ångest
så att de svarar

det är det enda jag hoppas på
det är det enda jag hoppas

allt det andra är över
det är över
oåterkalleligt
jag har insett att det bara var en dröm
född ur min egen hjärna
eller ur dina ögons leende
ur intet?
ur luften
ur dimman
ett formlöst töcken
borta är det
det har gått till vindarna
skingrat över jorden
ska det ropa ut till alla de andra
jag är här! jag finns kvar!
jag lever!
var är du?

Leave a Reply