Förinta

Maskar som krälar,
river i min kropp.
Äter sig igenom allt,
utplånar allt mitt hopp.

Det jag vill ha mest av allt,
kommer jag aldrig att få.
Hur skall jag någonsin lära mig,
kommer jag någonsin förstå?

Förtvivlans känslor rasar,
sliter mig mitt itu.
Jag vet inte alls hur,
jag skall kunna leva vidare nu?

Inre stormar viner,
cykloner drar obönhörligt fram.
Trasar sönder allt i dess väg,
kvar finns bara skam.

Slit mitt syndiga huvud,
från dess vidriga kropp.
Kasta det med sådan kraft,
att det aldrig tar stopp.

Tvinga min usla lekamen,
till utmattningens rand.
Tills den ligger där blodig,
i en öken fylld av sand.

Trampa mig sönder och samman,
tills varje del är förstörd.
Se till att jag blandas med jorden,
ta mig tillbaka till min börd.

Leave a Reply