Paul LeBrun – En Biografi (Del 3 av 3)

Genom sitt författarskap kom LeBrun att ifrågasätta den rådande tanken om författaren som en vetenskapsman. Det analytiska förhållningssättet som en metod att beskriva verkligheten sådan den var. Själv ansåg LeBrun att det endast var genom en ”fantasins frihet” som verklighetens sanna natur kunde blottläggas. Att man endast genom ett karikerande av verklighet gavs möjlighet att beskriva och tydliggöra det som oftast förblev osynligt för en betraktare.

Likt flera av sina föregångare och samtida formulerade LeBrun en lång rad regler för sitt skrivande, detta icke minst på det stilistiska området och ryktet gör gällande att han skrev om sin sista roman ”Le Journal d´Elinoure” icke mindre än tio gånger. Att han ändock skrev denna roman under en relativt kort tidsrymd – enligt Edmond Gouncourt under perioden april till november 1872 – visar med vilken enorm ihärdighet LeBrun författade sina romaner. Det tidskrävande arbetssättet i kombination med en tillsynes aldrig vilande skaparlust fick till följ att han, enligt vännen Flaubert, ständigt visade tecken på överansträngning.

Redan efter sin andra roman ”Une Tetralogie” började LeBrun tala om att förena sina romaner – de skrivna och de ännu oskrivna – till ett sammanhängande helt i vilket hans avsikt var att blottlägga civilisationens förljugenhet och det illusoriska i vårt kulturella varande. Även estetiskt var målsättningen tydlig. Lebrun önskade, med den formel han själv skapat, beskriva det groteska och sjuka hos människan och samhället, men i samma stund låta detta kontrastera mot ett estetiskt fulländat språk.

För att återvända till hans efterlämnade romaner kan konstateras att deras betydelse icke går att överskatta. Hans verk och då i synnerhet ”Une Tetralogie” och ”Le Journal d´Elinoure” har varit av enorm betydelse för senare konstnärliga strömningar och surrealisterna, med André Breton och Salvador Dali i spetsen, såg i LeBrun en banbrytare och ett geni. I ”Une Tetralogie” föregår LeBrun dessutom psykoanalysen då han här talar om ” det omedvetna” på ett sätt som Freud senare skulle komma att göra till sitt.

Joachim Birke

This entry was posted in Uncategorized on by .

About Bouleau

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni kommer stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och dessa rader bjuder därför icke några biografiska uppgifter kring min person. Sägas kan dock, att jag är fyrtio fyllda, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt att jag förtjänar mitt levebröd som författare. Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt nom de plum. Att det då jag så önskar, står i min makt att kliva ur mitt jag och in i rollen som Pierre Bouleau en man som i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv är att betrakta som ett oskrivet blad. Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv genom mitt författarskap bringat till liv, vilket till dags dato givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna och då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den verkliga värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse. I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga världen. Jag har ävenledes kommit till den insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är ätt det en dag plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, enkom är den vilken mina karaktärer speglar och att jag dem förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera. Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om dessa mina karaktärers lojalitet? Jag betvivlar detta och har, som en följd härav, tvingats inse den fara med vilken min yrkesutövning är förknippad. Pierre Bouleau

Leave a Reply