Prteritum 7

II

Det var icke utan att förundras över den brist på klarsyn vilken syntes mig varit rådande i mitt inre, jag långt senare blickade tillbaka på de följande två dygnen, en tidsrymd under vilken jag helt tycks saknat förmågan att uppfatta det den uppkomna situationen givit vid handen. Vid närmare eftertanke finner jag det egna agerandet, på ett närmast mystiskt vis, oförklarligt och det förefaller mig rentutav som om jag, dessa timmar, icke tillfullo var mig själv. Som om jag dessa timmar likt en marionett, var styrd av någon okänd, med som sin enda uppgift att vilseleda mig.
Att jag, efter att, under i det närmaste tjugofyra timmars tid, studerat vad anteckningsbokens grå pärmar fram tills nu dolt för min blick, förblev overksam, får mig näst intill att betvivla faktum. Att det verkligen var jag som befann mig där, i mitt bibliotek, invid mitt skrivbord, med den uppslagna anteckningsboken framför mig.
Men måhända är det så, att jag, vid denna analys av mitt handlande, begår ett misstag, ett rentutav klassiskt misstag. Att jag nu, ställd inför vad som utan tvivel bör betecknas som fait accompli, felaktigt tolkar tidigare händelser i ljuset av nyvunna erfarenheter och möjligen bör, det sätt på vilket jag då reagerade och hur jag därefter valde att handla, i motsats till vad jag tidigare hävdat, uppfattas som helt i enlighet med all logik.
Efter ett hastigt flyende ögonblick under vilket jag förundrad och förargad betraktade det som mötte min blick, föddes så en rad frågor och med dem en tilltagande nyfikenhet. Vems var boken, vad dolde sig i dess inre och på vilket sätt hade den funnit sin väg till den butik jag besökt?
Även om en anteckningsbok kan sägas vara en ytterst privat egendom kunde jag icke, i detta nu som då var för handen, stävja min nyfikenhet. Jag började, först något förstrött, därefter med ett allt mer tilltagande intresse, studera dess innehåll och då jag, i samma stund som klockan i mitt bibliotek förkunnade att ett nytt dygn infunnit sig, lade ifrån mig boken, var det med stor förvåning jag konstaterade att jag befunnit mig i det närmaste absorberad av densamma i närmare nio timmar.
Den text vilken mött min blick företrädde inga som helst likheter med något jag tidigare skådat. Från första stavelsen fördes jag av en snirklande piktur vilse i ett oöverblickbart litterärt landskap. Ett landskap där varje enskilt ord syntes mig välbekant men där, sammanfogade som de var, enligt en mig osynlig logik, ändock inget sammanhang gavs och där varje menings syfte närmast syntes mig vara att omöjliggöra närmast föregående mening. Att det var frågan om någon form av dagbok stod mig klart, men alla eventuella jämförelser med gängse dagböcker vore direkt missledande. Det jag här söker ge en bild av är en irrande palimpsest, en text vilken helt tycktes mig sakna struktur och kronologi och i vilken upphovsmannen syntes mig vandra fritt mellan presens och preteritum. Jag läste och läste om och allt i ett försök att finna en öppning, men texten förblev mig ogenomtränglig och jag fann mig trevande fram i en vindlande mental labyrint av svårtolkade tankar och reflektioner. Tankar och reflektioner vilka alla gav sken av att sakna både början och slut och där varje fråga besvarades med en ny fråga. Det som slutligen fick mig att ge upp var dock upplevelsen av att jag, för varje timma, allt mer fjärmade mig från en förståelse av textens innebörd. Som om den punkt från vilken jag utgått var fel och som om jag, som en följd av detta, förlorat tanken ur sikte.

This entry was posted in Bloggar on by .

About Bouleau

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni kommer stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och dessa rader bjuder därför icke några biografiska uppgifter kring min person. Sägas kan dock, att jag är fyrtio fyllda, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt att jag förtjänar mitt levebröd som författare. Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt nom de plum. Att det då jag så önskar, står i min makt att kliva ur mitt jag och in i rollen som Pierre Bouleau en man som i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv är att betrakta som ett oskrivet blad. Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv genom mitt författarskap bringat till liv, vilket till dags dato givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna och då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den verkliga värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse. I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga världen. Jag har ävenledes kommit till den insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är ätt det en dag plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, enkom är den vilken mina karaktärer speglar och att jag dem förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera. Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om dessa mina karaktärers lojalitet? Jag betvivlar detta och har, som en följd härav, tvingats inse den fara med vilken min yrkesutövning är förknippad. Pierre Bouleau

Leave a Reply