Preteritum 6

Tvivelsutan är det så, att varje fråga, på vilken vi gives ett svar, tenderar föda nya frågor. Att jag lyckats skapa en bild och ge liv åt den karaktär, vars yttre drag och grundläggande karaktäristik till för några timmar sedan var mig fullständigt obekant, betyder på intet sätt att jag nu kan luta mig tillbaka. Jag har nu att finna svar på frågan när, eller kanske rentav huruvida, jag skall föra denna min bild till historien. Kan det till äventyrs vara så att jag redan försuttit min möjlighet att övertyga läsaren om den bild av berättarjaget som nu vuxit sig tydlig för mig, att läsaren redan kallat honom till liv och därför ej längre är mottaglig för vad författaren har att förtälja? Hur det än förhåller sig så återstår mig möjligheten att ge läsaren del i det privilegium som oftast är enkom upphovsmannen förlänat. Att helt enkelt låta berättarjagets apparition och karaktäristik förbli likt blanka blad och på så vis ge läsaren möjlighet ta aktiv del i formandet av dessa min karaktärs yttre och inre manifestationer.
Måhända valde jag, då jag grep mig an uppgiften att ge liv åt den gamle mannen – vars livshistoria för övrigt synes mig betydligt mer klar – en alltför enkel väg. Jag lät honom helt enkelt låna mitt eget yttre. Då denne man, av nödtvång för historien, dock måste befinnas vara ett trettiotal år äldre än sin upphovsman – d.v.s. jag – har jag tvingats söka se mig själv så som jag kan komma att gestalta mig vid denna punkt i livet, något som inte med lätthet låter sig göras.
Att jag härvidlag, vid tillskapandet av dessa båda för historien viktiga karaktärer, valt mig själv som utgångspunkt, är något som på samma gång både roar och skrämmer. Dock föreställer jag mig att det nu, då dessa båda karaktärer hunnit bli en del av mitt medvetande – och jag av deras – vore förenat med enorma svårigheter att omskapa dem. Att korrigera en text är givetvis möjligt, men att omskapa den bild vilken redan vuxit sig tydlig i mitt inre?

4 januari

Förmodligen kommer det jag nu har för avsikt att bekänna uppfattas som ett tecken på en begynnande sinnesförvirring. Min förhoppning är ändock den att jag bland de boksynta, bland dem vilka begåvats med en mottaglighet för litteraturens suggestionskraft, skall finna ett visst mått av förståelse.
I detta nu finns två tedrickande individer i detta rum: Jag själv invid mitt skrivbord, där parentetiskt bör sägas, min huvudkaraktär till för några ögonblick sedan befann sig, samt denne karaktär, vilken nu förpassat sig till en av mina två läsfåtöljer. Jag själv författandes denna dagbok, med en kopp rykande hett te till höger om mig. Min karaktär, med en likadan kopp te placerad på ett pelarbord, nu på god väg att, såsom jag med min penna förpliktigat honom, falla i morfei armar.
Möjligen var det ett misstag att låta honom bosätta sig i min våning. Ity han är ständigt närvarande i mitt medvetande och så att säga blivit en del av mig, varför icke ävenledes låta honom ta del av min gästfrihet? Han lär hur som helst inte giva mig någon som helst ro före det att jag avslutat den historia jag nu föresatt mig att berätta.
Det ovanbemälda bör dock icke uppfattas som att denne, min skapelse, nu tagit över mitt liv. Det är fortfarande så att jag är den som dikterar villkoren för denna samvaro. Jag styr med pennan över hans liv och då jag denna afton lämnar honom är det med vetskapen om att han ännu svävar i ovisshet om det sällsamma drama jag har för avsikt att låta honom bli en del av.

This entry was posted in Bloggar on by .

About Bouleau

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni kommer stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och dessa rader bjuder därför icke några biografiska uppgifter kring min person. Sägas kan dock, att jag är fyrtio fyllda, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt att jag förtjänar mitt levebröd som författare. Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt nom de plum. Att det då jag så önskar, står i min makt att kliva ur mitt jag och in i rollen som Pierre Bouleau en man som i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv är att betrakta som ett oskrivet blad. Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv genom mitt författarskap bringat till liv, vilket till dags dato givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna och då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den verkliga värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse. I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga världen. Jag har ävenledes kommit till den insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är ätt det en dag plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, enkom är den vilken mina karaktärer speglar och att jag dem förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera. Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om dessa mina karaktärers lojalitet? Jag betvivlar detta och har, som en följd härav, tvingats inse den fara med vilken min yrkesutövning är förknippad. Pierre Bouleau

Leave a Reply