Preteritum 1

Preteritum

I

Då den historia jag, på de härpå följande arken, har för avsikt att återberätta, tog sin egentliga början var jag fortfarande icke fyrtio fyllda men kände mig, detta faktum till trots, redan som en gammal man. Till och med de långsamma promenader jag varje morgon, under många års tid och oavsett väderlek haft för vana att låta inleda dagen med, hade jag nu börjat uppleva som ansträngande. Den senaste tiden hade jag rentav under mina strövtåg upplevt en märklig känsla påminnande om ett slags förvirring och i samband med dessa plötsliga, vad jag i brist på bättre väljer att beskriva som anfall, erfarit en obestämbar förnimmelse av min organisms stundande och slutgiltiga förfall.
Den dag jag nu står i begrepp att lyfta fram ur minnet lämnade jag min våning, såsom jag idag minns det, vid tiotiden på förmiddagen. Kanske var klockan något över tio kanske hade den ännu ej slagit, konstateras kan dock att detta bör uppfattas som en detalj av mindre vikt för berättelsen, vilken vi till följd därav kan lämna därhän. Av större vikt, rentav av avgörande betydelse, är det faktum att jag valde att styra mina steg mot söder och ej mot norr som jag vanligtvis gjorde. Varför jag avvek från den vanliga rutinen vet jag icke, kanske var det en ödets nyck, kanske en ögonblickets impuls eller var det så att jag helt enkelt ville undvika få den kalla vinden från norr att kämpa emot. Det jag klart och tydligt minns från denna morgon är vinden och de kalla regnstötarna samt den grå ton i vilken omgivningen bäddats in. Tvärtemot den anonyma massan av fotgängare i vars ansikten man allt som oftast kan utläsa en fördömelse av senhösten har jag alltid förstått att uppskatta denna årstid, och att få vandra i detta grå, ensam med mina tankar, är mig en kär sysselsättning.
När jag efter vid pass tjugo minuters promenad, tvärs över gatan, mitt emellan ett skrädderi och ett skomakeri fick syn på en pappershandel var min första tanke att den tedde sig allt för oansenlig för att innehålla något av intresse. Men kanske föll jag ännu en gång offer för en ödets nyck, kanske var det så att jag för en stund önskade söka skydd för vinden och regnet eller kanske var det så att det nu plötsligt, efter att jag under närmare ett års tid icke författat en enda rad, fanns ett frö av skaparlust som grodde i mitt inre. Att jag återigen efter nära tolv månaders apati och tystnad närde ett behov att fatta pennan och att jag för att manifestera denna groende lusta behövde en ny uppsättning arbetsredskap. Hursomhelst valde jag att styra mina steg över gatan och fram till butikens entré.
Bakom disken satt en åldersstigen herre som när jag öppnade dörren tittade upp från den anteckningsbok i vilket han med tillsynes djup koncentration förde anteckningar. Han välkomnade mig med en nick, men innan jag hunnit återgälda denna hälsning var gamlingens huvud åter riktat mot anteckningsboken.
Då jag började min upptäcktsfärd i butiken slog det mig plötsligt hur tyst och stilla där var. Stillheten var så påtaglig att jag kunde höra ljudet från gamlingens penna då den rispade mot pappret och varje gång jag tänker tillbaka på denna morgon är ljudet från den där pennan alltid det första jag minns. I den mån den historia jag nu är i färd med att återberätta överhuvudtaget rymmer någon som helst mening så tror jag att det var här den tog sin början – under loppet av de få sekunder då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.
För att vara en så till synes anspråkslös butik var urvalet anmärkningsvärt innehållsrikt och jag kunde icke annat än bli imponerad av den omsorg med vilken den gamle mannen tycktes sköta sin rörelse. Min blick fångades nästan genast av en hylla vilken avsatts för mer exklusiva varor i vilken låg placerat en rad anteckningsböcker med omslag i något textilt material och i samma ögonblick som jag höll en av dem i mina händer visste jag att jag aldrig skulle lämna denna butik utan att först ha blivit lycklig innehavare av ett exemplar.

This entry was posted in Bloggar on by .

About Bouleau

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni kommer stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och dessa rader bjuder därför icke några biografiska uppgifter kring min person. Sägas kan dock, att jag är fyrtio fyllda, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt att jag förtjänar mitt levebröd som författare. Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt nom de plum. Att det då jag så önskar, står i min makt att kliva ur mitt jag och in i rollen som Pierre Bouleau en man som i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv är att betrakta som ett oskrivet blad. Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv genom mitt författarskap bringat till liv, vilket till dags dato givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna och då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den verkliga värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse. I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga världen. Jag har ävenledes kommit till den insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är ätt det en dag plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, enkom är den vilken mina karaktärer speglar och att jag dem förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera. Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om dessa mina karaktärers lojalitet? Jag betvivlar detta och har, som en följd härav, tvingats inse den fara med vilken min yrkesutövning är förknippad. Pierre Bouleau

Leave a Reply