Ett Ark Liv II

X – Detta är de sista rader jag skriver.
Y – De absolut sista?
X – De absolut sista.
Y – Och sedan?
X – Det existerar inget sedan
Y – Vad menar du?
X – Vad menar du?
Y – Jag menar … Är det ett avskedsbrev du skriver?
X – Nej
Y – Inte?
X – Nej. Ett avskedsbrev förutsätts följas av ett faktiskt reellt avsked och ett faktiskt reellt
avsked innebär i sig en fortsättning, ett sedan, något som är omöjligt eftersom det inte
existerar något sedan.
Y – Men din existens…
X – Vad med den?
Y – Eftersom du förnekar ett förestående avsked innebär detta i sig att du även
fortsättningsvis kommer att existera i detta rum, på det utrymme som ställts till vårt
förfogande…och även om du väljer att förhålla dig passiv till det fortsatta
händelseförloppet kommer ändå din blotta närvaro innebära ett sedan
X – Nej
Y – Nej?
X – Exakt. Ett sedan förutsätter en fortsatt utbredning i tiden och rummet…men det
utrymme som givits oss krymper ständigt och är nu i det närmaste förbrukat.
Y – Och det finns ingen möjlighet att överskrida detta begränsade utrymme?
X – Nej!
Y – Vem eller vilka har sagt det?
X – De som bestämmer.
Y – Och vilka bestämmer?
X – Det vet jag inte.
Y – Vet inte?
X – Nej. De är anonyma.
Y – Men varför denna text?
X – Denna text utgör själva grundförutsättningen.
Y – Grundförutsättning för vad?
X – För vår existens. Vi existerar genom denna text och lever genom den vidare genom
andra.
Y – Genom andra?
X – Precis
Y – Som två romanfigurer?
X – Ungefär

This entry was posted in Tankar om skrivande on by .

About Bouleau

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni kommer stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och dessa rader bjuder därför icke några biografiska uppgifter kring min person. Sägas kan dock, att jag är fyrtio fyllda, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt att jag förtjänar mitt levebröd som författare. Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt nom de plum. Att det då jag så önskar, står i min makt att kliva ur mitt jag och in i rollen som Pierre Bouleau en man som i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv är att betrakta som ett oskrivet blad. Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv genom mitt författarskap bringat till liv, vilket till dags dato givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna och då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den verkliga värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse. I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga världen. Jag har ävenledes kommit till den insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är ätt det en dag plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, enkom är den vilken mina karaktärer speglar och att jag dem förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera. Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om dessa mina karaktärers lojalitet? Jag betvivlar detta och har, som en följd härav, tvingats inse den fara med vilken min yrkesutövning är förknippad. Pierre Bouleau

Leave a Reply