*
I det att den förestående måltiden skyndsamt blevo till ett avslutat kapitel och efter att ha beslutat mig avstå den sedvanliga morgonpromenaden, styrde jag så mina steg mot mitt bibliotek för att där, i en av skrivbordets lådor, finna vad jag sökte – en till denna stund aldrig tidigare nyttjad dagbok.
En dagbok i vilken jag från denna dags dato och nota bene, utan någon för mig vid denna tidpunkt uppenbar avsikt, lät föra anteckningar över de märkliga tilldragelser för vilka mitt liv, tycktes det mig, i en allt tilltagande utsträckning kommit att utgöra ett epicentrum.
Här lät jag nedteckna mitt samtal med Madame Daudet och tack vare dessa rader är det mig nu möjligt att, i det närmaste i detalj, återge denna liksom härpå följande händelser. I detta herbarium av förvirrade tankar har jag, likt en arkeolog vilken söker rekonstruera det förflutna, sökt efter och sedermera funnit, skärvor av tankar och händelser, vilka jag sökt sammanfoga till en, förhoppningsvis för en utomstående betraktare, begriplig helhet.
Men oaktat dess roll i historien, oaktat dess betydelse som kunskapskälla, finnes få sysslor jag
erfarit mer desillusionerande än studiet av denna – min egen dagbok. Att tvingas återse det egna förflutna, att tvingas ta del av de nedtecknade tankarna, dessa lämningar efter ett svunnet jag, har för mig varit likt att vandra längs en redan utforskad stig.
Åter i preteritum finner jag mig motvilligt nödgad att erkänna faktum, att Madame Daudet, detta allseende öga, bör uppfattas som en ytterst reputerlig källa till kunskap rörande vardagen i detta hus – något som icke kan sägas gälla för undertecknad, vars excentricitets signum närmast bör beskrivas i termer av en total oförmåga att överblicka och organisera vardagens trivia – och givetvis har hon helt rätt i sitt konstaterande, att jag stundtals tycks förlora all kontakt med den faktiska verkligheten.
Hur ofta har jag icke, under min yrkesutövning, låtit mig fångas av den tillvaro, vilken jag för ögonblicket är i färd med att skapa? Hur ofta har jag icke, för ett ögonblick, låtit det egna jaget lämna plats för en inkarnation av den karaktär vilken jag är i färd med att ge liv? För att icke tala om alla dessa aftnar då jag bekvämt tillbakalutad i någon av bibliotekets fåtöljer låtit mig fångas av något litterärt verk vilket på mitt mottagliga sinne utövat en dragningskraft, för mig omöjlig att tygla. Alla dessa aftnar då jag förlorat grepp om tid och rum och av någon mästares penna blivit bortförd, för att i främmande land bibringas njutningar av det mest raffinerande slag
Med litteraturens hjälp har jag givits möjlighet att besöka flydda tider och sedan länge utplånade världar och dessa reflektioner leder osökt mina tankar till en av antikens mästare – Petronius. Detta geni har genom sin Satyricon givit mig en levande bild av en verklighet vilken livet aldrig kommer kunna bjuda mig. En bild av det romerska imperiet vid tiden för dess förfall. Med Petronius som ciceron har jag låtit mig förflyttas i det närmaste två tusen år och givits en möjlighet att studera vardagen i det romerska imperiet. En civilisations rikedomar och prakt, likväl som dess laster och förfall, fattigdom och misär.
Men att jag stundom, under dessa resor i tid och rum, icke längre förnimmer vare sig mitt inre, den kropp mitt jag bebor, tillika det rum i vilket jag befinner mig, synes mig icke betyda att jag i bokstavlig mening upplöses och förflyttas. Oaktat litteraturens suggestionskraft synes mig, märk väl, dess förmåga att influera den yttre verkligheten ytterst begränsad och knappast som en möjlig förklaring till min bortavaro under gårdagens afton.
I det jag beslutade mig överge de ur morgonens händelse sprungna tankarna föll min blick plötsligt på den grå anteckningsbok vilken under gårdagens afton varit föremålet för mina tröstlösa studier och funderingar. Jag tog boken i min hand, öppnade den, lät blicken falla på dess första rad och började läsa.

Tidpunkten för denna tilldragelse har tyvärr fallit mig ur minnet och detta oaktat att den i samma stund, ur ett perspektiv, kan sägas vara av direkt avgörande betydelse. Icke i så mening att de kalendariska uppgifterna är av vikt och värde – vilket de otvetydigen icke är – utan mer i det faktum att händelsen, om den icke av en ödets nyck kommit att äga rum i den stund den verkligen ägde rum, då icke skulle givit vid handen det märkliga sammanträffande som nu blev dess följd. Att om den impuls som en dag – vilken det nu var – fick mig att vilja räkna det sammanlagda antalet volymer i mitt bibliotek, exempelvis valt att infinna sig en månad tidigare eller senare, då icke givit som resultat ett totalt antal om trettonhundranittiosju. Ett antal som osökt förde tankarna till likalydande årtal och konstaterandet att det var detta år som Johannes Gutenbergs föddes. Att det var då boktryckarkonstens fader, den man vilken kunde sägas vara förutsättningen för dessa trettonhundranittiosju volymers existens, inträdde i denna, av märkliga sammanträffanden styrda tillvaro.
Försjunken i tankar kring tillfälligheternas spel avbryts jag plötsligen av att klockan på väggen slår ett och jag bestämmer mig nu för att styra mina steg mot min sovkammare. Under normala omständigheter vore där icke mycket värt att förtälja från denna min sista timma i vaket tillstånd, men då denna afton icke synes mig vara vad jag uppfattar som en normal sådan, är där ytterligare en – i denna stund till synes diminutiv – detalj vilken jag finner mig nödgad att återberätta.
Jag minns, tack vare följderna, att jag, då jag krupit till sängs, låg vaken i vad jag uppskattar till någon timmas tid. Att jag lyssnade till regnet som piskade fönstret i min kammare – det hade fortsatt hela dagen, stundtals avtagande till ett stilla duggregn, ömsom exploderande i enorma utbrott – och att min kropp då plötsligt påminde mig om den middag jag icke inmundigat.
Varför hade Madame Daudet, såsom brukligt är i detta hus, icke avbrutit mig i mina studier av den märkliga dagbok som jag ägnat aftonen åt och upplyst mig om att middagen stod serverad? Att hon helt enkelt förbisett denna, ’sin plikt’ fann jag osannolikt. Under alla de år hon varit i min tjänst hade något dylikt aldrig skett och hon hade, så väl jag nu kunde minnas, aldrig givit mig någon som helst anledning till missnöje. Jag inser dock att jag nu är allt för trött att söka bringa klarhet i det faktiska förhållandet och beslutar mig att låta denna fråga, tillsammans med den hunger jag känner, anstå till morgondagen.
Jag sluter ögonen och försvinner efter en kort stund bort från världen. Bort från tankarna på Madame Daudet, bort från tankarna på Johannes Gutenberg, bort från tankarna på den mystiska dagboken – och in i en värld av för den vakna människan okända ord och ting.

*
Då jag vid frukosttid infann mig i matsalen och där möttes av Madame Daudet, i färd med att duka, utbrast hon genast ”Så herrn är hemma”
”Hemma!” replikerade jag. ”Jag har icke varit utanför dörren sedan igår – på förmiddagen”
Hon studerar mig något förbryllat och säger ”Men då jag igår afton hade för avsikt att servera herrn sin middag, då stod han icke att finna” ”Jag tog mig till och med friheten att öppna dörren till ert bibliotek men såg er icke”
”Men” invänder jag ”Jag befann mig i biblioteket hela aftonen, sanningen att säga till långt fram på natten”
”Det var märkligt” svarar Madame Daudet, men tillägger: ”Nåväl herrn kanske var ute för ett kort ögonblick men missminner sig om tidpunkten” ”Herrn har, om ni ursäktar att jag säger det, en tendens att stundtals bli lite frånvarande – i synnerhet då han arbetar”
”Möjligen” svarar jag – mycket fundersamt. Men jag hade i denna stund icke något som helst minne av att jag lämnat våningen föregående afton – ej ens för ett kort ögonblick

Ehuru timman var sen kunde jag ändock icke förnimma minsta spår av trötthet och jag insåg att det vore meningslöst att gå till sängs, att varje försök att falla till sömns vore på förhand dömt att misslyckas. Med denna vetskap i åtanke, och med en stilla förhoppning om att det för insomnandet nödvändiga lugnet å det snaraste behaga infinna sig, ställer jag mig att blicka ut genom rummets enda, nu i dunkel höljda, fönster.
Jag kan icke frigöra mig från de frågor som nu upptaga mitt medvetande och det en eventuell betraktare, om där denna sena afton mot förmodan existerade någon, gavs möjlighet studera, var en man som, med uttryckslös blick och till synes utan att se, blickar ut över staden och den regnvåta natten. En man som, med en blick vilken indikerar tänkande snarare än seende, tycks osynliggöra omgivningen, snarare än att ge den tillträde till sitt medvetande.
Vem var upphovsmannen till denna text? Var den självbiografisk eller var det frågan om en uppdiktad historia och om så var fallet, vilket var syftet? Var avsikten att sända något slags meddelande till en imaginär läsare, eller var det frågan om en samling märkliga privata noteringar?
Vid denna tidpunkt syntes mig dagbokens upphovsman närmast vara någon vilken mist herraväldet över sitt förstånd, men jag kunde ändock icke undfly en känsla av att där, under en yta av synbar förvirring, dolde sig en medveten tanke. En övergripande perfekt klarhet vilken jag i detta nu icke kunna skönja.
Upptagen av mina tankar lämnar jag min post och följer mina planlösa steg genom rummet. Jag stannar upp framför raden av bokhyllor, studerar förstrött mitt bibliotek, – prosaverken, de poetiska verken, dramerna, de historiska verken, reseskildringarna, de religionsvetenskapliga och de filosofiska verken – alla dessa verk vilka utan beaktande av vedertagen nomenklatur placerats i hyllorna.
Vore det icke möjligt att där fanns en likhet mellan detta bibliotek och den text jag under aftonen studerat? Att där i dagbokens förbryllande rader, på samma sätt som i detta tillsynes planlöst organiserade bibliotek, dolde sig en struktur – ett system – för en oinvigd betraktare i det närmaste omöjlig att skåda?
Tanken lockar mig men i enlighet med mitt förnuft tvingas jag ändock erkänna att där finns ett problem med denna jämförelse. Att där, i detta bibliotek, existerar ett system – i den mån system kan sägas vara ett i sammanhanget adekvat uttryck – är icke min förtjänst. För detta har jag enkom tillfälligheternas spel och min i detta avseende bristande initiativförmåga att tacka, två entiteter vilka fått mig att, då jag införskaffat ett nytt verk, placera detta direkt efter det närmast föregående.
Detta hade i sig aldrig resulterat i det, om än märkliga, system som nu var rådande, om jag icke, i det att jag lyft ned och ställt åter de olika verken, låtit dessa vidmakthålla sin position i kaos. Ett agerande vilket nu erbjöd mig en möjlighet att, genom dessa rader av verk, följa mitt eget livs historia.
Genom att studera en hyllrad studerade jag nu, i samma stund, ett segment av mitt eget liv, de böcker jag under en period valt att fördjupa mig i och därmed de tankar och frågor som sysselsatt mig och genom att låta blicken följa raderna av böcker kunde jag, så att säga, följa mig själv i mina egna fotspår.
Men detta var, icke att förglömma, ett system skapat av en ödets nyck, en tanke skapad ’utan’ sin upphovsmans medverkan och den dolda korrespondens jag uppfattat, var givetvis närmast att betrakta som en chimär. Samtidigt står det mig icke främmande att erkänna faktum. Att tillvaron består i ett ständigt flöde av märkliga sammanträffanden och jag kan nu, omgiven av böcker som jag är, icke undvika att erinra mig ett av dessa.

II

Det var icke utan att förundras över den brist på klarsyn vilken syntes mig varit rådande i mitt inre, jag långt senare blickade tillbaka på de följande två dygnen, en tidsrymd under vilken jag helt tycks saknat förmågan att uppfatta det den uppkomna situationen givit vid handen. Vid närmare eftertanke finner jag det egna agerandet, på ett närmast mystiskt vis, oförklarligt och det förefaller mig rentutav som om jag, dessa timmar, icke tillfullo var mig själv. Som om jag dessa timmar likt en marionett, var styrd av någon okänd, med som sin enda uppgift att vilseleda mig.
Att jag, efter att, under i det närmaste tjugofyra timmars tid, studerat vad anteckningsbokens grå pärmar fram tills nu dolt för min blick, förblev overksam, får mig näst intill att betvivla faktum. Att det verkligen var jag som befann mig där, i mitt bibliotek, invid mitt skrivbord, med den uppslagna anteckningsboken framför mig.
Men måhända är det så, att jag, vid denna analys av mitt handlande, begår ett misstag, ett rentutav klassiskt misstag. Att jag nu, ställd inför vad som utan tvivel bör betecknas som fait accompli, felaktigt tolkar tidigare händelser i ljuset av nyvunna erfarenheter och möjligen bör, det sätt på vilket jag då reagerade och hur jag därefter valde att handla, i motsats till vad jag tidigare hävdat, uppfattas som helt i enlighet med all logik.
Efter ett hastigt flyende ögonblick under vilket jag förundrad och förargad betraktade det som mötte min blick, föddes så en rad frågor och med dem en tilltagande nyfikenhet. Vems var boken, vad dolde sig i dess inre och på vilket sätt hade den funnit sin väg till den butik jag besökt?
Även om en anteckningsbok kan sägas vara en ytterst privat egendom kunde jag icke, i detta nu som då var för handen, stävja min nyfikenhet. Jag började, först något förstrött, därefter med ett allt mer tilltagande intresse, studera dess innehåll och då jag, i samma stund som klockan i mitt bibliotek förkunnade att ett nytt dygn infunnit sig, lade ifrån mig boken, var det med stor förvåning jag konstaterade att jag befunnit mig i det närmaste absorberad av densamma i närmare nio timmar.
Den text vilken mött min blick företrädde inga som helst likheter med något jag tidigare skådat. Från första stavelsen fördes jag av en snirklande piktur vilse i ett oöverblickbart litterärt landskap. Ett landskap där varje enskilt ord syntes mig välbekant men där, sammanfogade som de var, enligt en mig osynlig logik, ändock inget sammanhang gavs och där varje menings syfte närmast syntes mig vara att omöjliggöra närmast föregående mening. Att det var frågan om någon form av dagbok stod mig klart, men alla eventuella jämförelser med gängse dagböcker vore direkt missledande. Det jag här söker ge en bild av är en irrande palimpsest, en text vilken helt tycktes mig sakna struktur och kronologi och i vilken upphovsmannen syntes mig vandra fritt mellan presens och preteritum. Jag läste och läste om och allt i ett försök att finna en öppning, men texten förblev mig ogenomtränglig och jag fann mig trevande fram i en vindlande mental labyrint av svårtolkade tankar och reflektioner. Tankar och reflektioner vilka alla gav sken av att sakna både början och slut och där varje fråga besvarades med en ny fråga. Det som slutligen fick mig att ge upp var dock upplevelsen av att jag, för varje timma, allt mer fjärmade mig från en förståelse av textens innebörd. Som om den punkt från vilken jag utgått var fel och som om jag, som en följd av detta, förlorat tanken ur sikte.

Tvivelsutan är det så, att varje fråga, på vilken vi gives ett svar, tenderar föda nya frågor. Att jag lyckats skapa en bild och ge liv åt den karaktär, vars yttre drag och grundläggande karaktäristik till för några timmar sedan var mig fullständigt obekant, betyder på intet sätt att jag nu kan luta mig tillbaka. Jag har nu att finna svar på frågan när, eller kanske rentav huruvida, jag skall föra denna min bild till historien. Kan det till äventyrs vara så att jag redan försuttit min möjlighet att övertyga läsaren om den bild av berättarjaget som nu vuxit sig tydlig för mig, att läsaren redan kallat honom till liv och därför ej längre är mottaglig för vad författaren har att förtälja? Hur det än förhåller sig så återstår mig möjligheten att ge läsaren del i det privilegium som oftast är enkom upphovsmannen förlänat. Att helt enkelt låta berättarjagets apparition och karaktäristik förbli likt blanka blad och på så vis ge läsaren möjlighet ta aktiv del i formandet av dessa min karaktärs yttre och inre manifestationer.
Måhända valde jag, då jag grep mig an uppgiften att ge liv åt den gamle mannen – vars livshistoria för övrigt synes mig betydligt mer klar – en alltför enkel väg. Jag lät honom helt enkelt låna mitt eget yttre. Då denne man, av nödtvång för historien, dock måste befinnas vara ett trettiotal år äldre än sin upphovsman – d.v.s. jag – har jag tvingats söka se mig själv så som jag kan komma att gestalta mig vid denna punkt i livet, något som inte med lätthet låter sig göras.
Att jag härvidlag, vid tillskapandet av dessa båda för historien viktiga karaktärer, valt mig själv som utgångspunkt, är något som på samma gång både roar och skrämmer. Dock föreställer jag mig att det nu, då dessa båda karaktärer hunnit bli en del av mitt medvetande – och jag av deras – vore förenat med enorma svårigheter att omskapa dem. Att korrigera en text är givetvis möjligt, men att omskapa den bild vilken redan vuxit sig tydlig i mitt inre?

4 januari

Förmodligen kommer det jag nu har för avsikt att bekänna uppfattas som ett tecken på en begynnande sinnesförvirring. Min förhoppning är ändock den att jag bland de boksynta, bland dem vilka begåvats med en mottaglighet för litteraturens suggestionskraft, skall finna ett visst mått av förståelse.
I detta nu finns två tedrickande individer i detta rum: Jag själv invid mitt skrivbord, där parentetiskt bör sägas, min huvudkaraktär till för några ögonblick sedan befann sig, samt denne karaktär, vilken nu förpassat sig till en av mina två läsfåtöljer. Jag själv författandes denna dagbok, med en kopp rykande hett te till höger om mig. Min karaktär, med en likadan kopp te placerad på ett pelarbord, nu på god väg att, såsom jag med min penna förpliktigat honom, falla i morfei armar.
Möjligen var det ett misstag att låta honom bosätta sig i min våning. Ity han är ständigt närvarande i mitt medvetande och så att säga blivit en del av mig, varför icke ävenledes låta honom ta del av min gästfrihet? Han lär hur som helst inte giva mig någon som helst ro före det att jag avslutat den historia jag nu föresatt mig att berätta.
Det ovanbemälda bör dock icke uppfattas som att denne, min skapelse, nu tagit över mitt liv. Det är fortfarande så att jag är den som dikterar villkoren för denna samvaro. Jag styr med pennan över hans liv och då jag denna afton lämnar honom är det med vetskapen om att han ännu svävar i ovisshet om det sällsamma drama jag har för avsikt att låta honom bli en del av.