Lasse vaktade väskan noga. Öppnade den ibland och tittade på vinglasen i plast, kontrollerade att de inte hade gått sönder där de låg och skavde mot matlådan under tågets dunkande och krängande. Biljetten låg där den skulle. Han hade inte velat stoppa den i jackfickan för jämt när han lade saker däri trillade de ur och han blev av med dem. Bara bomullsludd kunde klamra sig fast i den där värdelösa fickjäveln.
Det kändes skönt att vara på väg, en smula pirrigt också. Tänk om hon inte kom och mötte honom trots allt? Då skulle han stå där och se dum ut med sin väska och sin picknicklåda och sina plastvinglas och den grillade kycklingen som han tänkte köpa på Konsum vid framkomsten. Inte kontanter att ta in på hotell heller.
Ja, kanske var det här en jävligt dålig idé, tänkte Lasse och drog hastigt undan väskan så att den inte skulle trampas på av den lilla flicka som beundrat utsikten på hans sida av vagnen och nu ville förbi och tillbaka till sin mamma för att snora ned fönstret lite till vid hennes sittplats.
Kanske var det här en jävligt dålig idé, och kanske skulle det hela sluta med att han stod där på stationen som ett fån. Men ändå.
När han såg sin kvinna för sitt inre, i den där röda klänningen som han gillade så mycket, när han såg henne le med suddiga konturer, för han mindes just inte så bra hur hon såg ut längre, ja, då kände han ändå att det var värt våndan. Hon var värd det. Han skulle aldrig ha kunnat förlåta sig själv om han inte ens försökt.
Kritik tack! Och lägg gärna upp din egen skrivövning; kriterierna är:
En sportbag. I den ligger vinglas i plast för utflykter, en metallåda med lås och en tågbiljett. Skriv fritt utifrån väskan om personen som äger den. (Skriv i högst 5 minuter.)