Det senaste halvåret har en form av existensiell \”kris\” snurrat i mitt huvud. Det var i slutet av juli som jag fick ett personligt möte med den där berömda väggen. Kanske hade jag bjudit in den under flera års tid, men i somras så tog han mig på allvar.
Jag jobbade en massa och sov allt för lite. Dessutom hade jag sedan flera år ett enda stort trassel av känslor som borrade djupare in i mig likt taggtråd.
För kanske 4-5 år sedan hade jag en period i mitt liv som var så sjukt tuff. Tre unga människor (mellan 20-32 år) gick bort inom ett år. En frivilligt, en pga av någon form av hybris och så den värsta, min lillebror som dog i leukemi. Någonstans så försvann den där osåbarhetskänslan man har när man är ung och istället kom en känsla av att vara rädd och instängd. Det blev en förlamande klaustrofobisk känsla.
Jag kunde inte hantera att jag minsann skulle vandra samma väg som de. Visserligen var jag bara 22-23 år gammal, men ändå.
Rädslan för att mista kontrollen, för att dö, har varit så förlamande att när jag nu börjar få någon form av perspektiv inser jag att jag inte ens vågat leva.
Allt har handlat om att överleva, inte att leva!
När man stänger in sig själv på ett sånt sätt stänger man också in andra. Människor jag bryr mig om har tvingats in i min värld av ångest och hopplöshet. Allt har bara handlat om mig och om vad jag behövt, andras känslor har jag inte respekterat. Som en jäkla piraya som slukat allt som kommit i dess väg. Självklart har jag inte upplevt mig själv som sådan. Hade du frågat hade jag troligen beskrivit mig som godheten själv, någon som släppte allt för andra!
Den senaste tiden har dock det dåliga samvetet sköljt likt en tsunami över mig. Det är så himla många att be om ursäkt till, så många ord som borde sägas. Ändå finns det inga ord som täcker!
Jag är så sjukt lycklig över mitt liv! Jag har en helt underbar dotter och en man som är något helt över det vanliga. Tidigare har jag befunnit mig på botten, inte haft något att leva för, men min envishet och jag har klättrat uppåt. Vi har jobbat tillsammans, hand i hand!
Nej det räcker för idag!
/Guldmåne