Vem skulle kunna erkänna,
den där fladdrande känslan,
den tysta,
bitande,
kylan,
som gräver sig innåt,

Vem kan ta av masken och börja att tala,
vem ska först tvätta av sminket,
vem ska först le sina egna leenden,
gråta egna tårar
och tala egna ord,

Tyst och stilla,
så inte stoltheten hör,
tyst och stilla så att vi inte förstör,
trippar lätta på tå,
så att ingen i vår närhet ska förstå.

Jag finns i dig.
Växer varje dag.
Snart ska jag få se ljuset,
Vänta bara.
Snart ska jag ge dig en kram.

Du säger att jag är en fjäril
Jag svarar JA
Drar mig in till ljuset,
Det är du.
Du som lyser livet och gör det till ett nu.
Och om du vore eld skulle jag riskera mitt liv.
Flyga in i elden och brinna itu.
Riskerar allt om så behövs.
Men snälla älskling,
Låt mig inte dö.

Jag var 5 år gammal och satt i trädet. satt med självmords tankar… och tillslut efter en lång tvivlan så gjorde jag det. jag satte luvan på en gren å hoppade… det var vinter och en lördag. mamma, pappa och min lillebror stod på andra sidan. och jag ångrade mig så fort som luvan kramade om min hals och jag ströps. det gjorde inte ont, men jag fick panik. minnen rushade förbi… tänkt på dem som faktiskt älskade mig. NEJ! jag hade glömt… fan också, farfar å farmor å morfar å lotsas mormor å kussinerna å mamma å pappa å min retsticka till bror. dem älskar mig! att jag inte har sett det innan nu. nu när jag håller på att dö… så jag skriker allt jag kan men bara små pip hörs. det måste finnas någon som styr ödet som sa: den där flickan ska inte dö nu… det är för tidigt.
För att mina föreldrar hörde mig var ett rent mirakel. dem sprang allt dem kunde, det vara mina sista andetag och dem hann. tack vara ödet och mina föreldrar har jag idag en kille som jag älskar mest av allt! tack vare dem är jag lycklig idag! och tack vare min döda farmor. hon stoppade mig när jag satte en plastpåse över huvudet och försökte kväva mig själv. men det tog lång tid tills jag fann lyckan. TACK!

Sjön ligger i dvala och fiskarna börjar jaga. Dem stora tar dem små, men något gör dem få. Det är sjön vi börjar plundra och glömmer nästan bort. Fisken kan ej undra innan den gått bort.

Den lilla flickan står på marken och ser upp på vackra skyn. Seså rosa himmel, från mig aldrig fly. Men flickan kan ej fatta att himlens spackel är ett spratt. Alla avgaser vi skvattrat är det rosa du förakt.

Mannen tar sin lilla cigg och lägger den mot munnen. Skadar både hälsan och vår vackra djungler. För två träd bör det krävas för att torka all den skit. Det som sätts mot munnen och luktar kryptonit.

Ute i mörka skogen då stjärnor lyser klart, ligger björnen och gnäller utan vinter fart. Redan december men snön är så slö. Björnen är så trött att han nästan kan dö.

Men tänk om fisken fick leva, himlen vara blå? Om levern aldrig blev grå? Och björnen gick och sov? Då hade miljön varit lycklig för oss båda två.

Minnen delar vi Tillsamans,
Minnen delar vi förgått,
Men nutiden är inte detsamma,
Från dig har jag växt bort.
Snart går vi skilda vägar,
Räkna med det…
För om du fortsätter spela falsk som du faktiskt e’.
Då går jag min egen väg och låter dig få krympa…
Ska gå så långt att jag dig knappt kan se…
Aldrig se dig mer!

Saknar er farmor och mormor!
Alla dessa minnen, i mig ligger kärt.
Men ni är ändå kvar… kvar i mitt hjärta i eviga dar.
Jag älskar er över allt och alla och önskar lyckan min.
Att vi finner varandra när döden kallar mig och min aska blir till vind.
Jag skall flyga upp till himlen och glädjetårar falla ner på våran jord.
Ge alla barn den lyckan jag kunde nå…

Blott en stjärna uppe lyser…
Stackarn kanske fryser,
men det är dolt.
Det är stjärnan som gryr…
Men knappast vill hon fly.
För hon vet att allt som ses,
Är en värld av så många skäl att finnas kvar.
Att hon lysa upp natten är hennes väg att finnas där.
Finnas för att lysa upp det hon håller kärt.
Så trots att livet ger oss möda,
Bör vi hoppas och kämpa bort vår börda.
För livet ger så mycket mer,
Om man bara kämpar med…

Rädslan är pesten som vandrar i smyg.
Omedvetet lever den i samma tortyr.
Vi låter den svida så hårt som det går.
Blodet kan rinna, rädslan är för stor.
Låt hoppet tändas på nytt…
Tänk inte på förflutet myst.
Dock svalor kan sjunga, träden kan grönska,
blommor kan dofta.
Livet är inte värt att offra.

Två gånger i mitt liv träffade jag två killar.
Deras namn var Robin, det namn jag alltid gillar.
Men båda svek och lämnade mig kvar i ett mörker,
Förfallet av mina egna krav…
Sedan kom du och lyste upp mer än min värld.
Det som vi delar försöker jag hålla kärt.
Rakt in i ditt hjärta men ibland är det inte lätt.
Kan säga fel och misstagen bidrar.
Förlåt för dem dagar som inte varit bra.
Jag älskar dig och vill inte såra.
Våran kärlek behöver inga tårar.
För jag är lycklig, så länge jag har dig.
Du är den bästa mannen för mig.
Hoppas jag förblir det för dig!

Din kärlek till mig är som ett flipperspel.
Förlåt om jag någon gång har prickat fel.
Jag ska undvika brister.
För om jag dig mister,
förblir lyckan en dröm.