Category Archives: Gruppblogg

När man vaknar ur sin koma

Då ställer man sig den första frågan
Vem är jag?
Och ett snabbt svar behöver man om man ska välja rätt riktning tillbaka till livet.
Sedan funderar man över frågor som
Vad vill jag?
Vad klarar jag av?
Hur ska jag gå till väga?
Var finns vägledning?
Hur lång tid ska det ta?
Vart vänder jag mig?

När man vaknat ur sin inre koma vill man mycket!
Man kan säga man känner sig oftast mer driven och hungrig än en fokuserad säljare för ett stor företag,
bara för att äns kreativitet fått vila en längre tid så man känner sig som en björn som vaknar ur iide.
Men man känner sig inte lika självsäker som en kunnig \”ett antal högskolediplom\” mupp är bakom sitt kontorsbord på ett storsäljande företag med fast anställning och bra lön!
Nej man känner sig mer som en förrvirrad hackspett som knackar på fel träd, hos drivna ekorrarnas slutna klubb där man inte är välkommen!
Man vill bara liksom hitta rätt att börja med, finna en öppen glänt genom skogen som plötsligt ändrat årstid ? och bara hitta ett eget träd att knacka på där inga arbetsmyror, medlemmarna av ekorrarnas slutna klubb eller högskolediplom muppar kan trampa på äns egna självkänsla.

Det är en förrvirrande tid, uppvaknandet.
Det krävs självfötroende och risktagande för att man överhuvudtaget ska kunna komma nånvart.
Det gäller att vara målmedveten och våga mycket för att ta dom första stegen.
Jag har inte äns kommit halvvägs ännu, det känns som jag spelar amatör teater i uppsättningen av \”livet\” där jag låtsas kunna manuset utantill men igentligen kör jag improvisation och snart kommer regissören att avskeda mig!

Vara trygg

Som ett barn,

Vara trygg

I Faderns famn

Får jag vila ut.

Svepa trygghetens

Mantel omkring mig

Veta att Gud är nära.

Som ett barn,

Blicka in i en värld utav ljus

Trygghetens mantel är skön och varm

Vila trygg i natten.

/Maria

Hoppfull decemberdikt

Marie-Louice \”Mia\” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Hon illustrerar dikten med denna bild:

\"brinnande

Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten \”tomtestuga\” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Hoppfull decemberdikt

Marie-Louice \”Mia\” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten \”tomtestuga\” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
-Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
Var det inte en stor omställning?
-Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
-Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

ALIDA BOK

Soluppgång

En ansikte tittar över kanten.
Hon är kall och blå efter nattens vila.
Hennes läppar är röda som blod,
och hennes kinder skimrar lätt i rosa.
Hennes ögon är guldgula och glittrar
när hennes klingande skratt gungar
trädens kronor.
Det är morgonens värld efter uppstigning.

Explosion

Pulsen i öronen.
Skriken i bakgrunden.
Stampande steg av folkmassan.
Lukten av skräck.
Känslan av hopplöshet.
Känslorna oss dom andra.
Hånfulla känslor.
Huggen i kroppen av andras skrik.
Skuldens blickar.
Triumfens känsla.
Regnande eld.
Explosionens smäll.
Ljudet av frihet, mörker.
Lukten av lycka.

10 Centimeter

Kallt och jag fryser, tittar in och ser dig komma, känner att jag ryser.
Ett ögonblick jag varit med om förut, i Sveriges vinter är det bara snön som lyser.
Melodifestivaler avlöser varandra och du frågar när det räcker.
Nätter som får händerna att frysa till is fastän jag håller dom i jackärmarna.
Frusna vattenpölar som spricker av ett fotsteg.
Stängda dörrar och röda gardiner.
Tända gatulampor lyser upp snö som redan skiner.
Jackor, mössor, luvor, hutter och längtan.
Året går från vitt till grått till svart.
Ödelagda lekplatser och dränkta parkbänkar.
Livet har gått i ide och allt är tyst.
Frosten sitter på varje grässtrå och allt är svart.
Gropig jord och hård vind, tårar rinner ur ögonen och benen ilar.
Jag går ensam på stigen med 10 centimeter snö kring fötterna.

Novemberglöd

I gråa november väljer ALIDA BOK glödande kärlekspoesi till Månadens Dikt. Poemet heter RÖD och är skrivet av Lina Wester från Stockholm. Du kan läsa dikten här.
Lina, 25, är snart färdig med sina studier till psykolog vid Stockholms universitet.
-Jag har alltid intresserat mig för människor. Skrivit har jag gjort så länge jag kan minnas – mestadels poesi, som i princip alltid har sin grund i mina egna erfarenheter. Jag målar också när jag får tid och läser mycket, både poesi och romaner. En av mina favoriter är den brasilianske författaren Paulo Coelho.
ALIDA BOK är Sveriges äldsta nyfeministiska förlag. Det startade redan 1971 i en tid när kvinnans ställning i Sverige var svag. Läs mer om detta på bloggen Feministiska blomster .

Med vänlig hälsning

ALIDA BOK
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

England ett u-land i synen på kvinnor och barn? Aga vanlig.

Är England ett u-land när det gäller synen på kvinnor och barn? Det tycker i alla fall Gisela Chand från Solna som i närmare åtta år bott i London. Hon hade väntat sig att detta högutvecklade i-land i den europeiska unionen skulle vara ungefär som Sverige när det gäller möjligheter för kvinnan att ta sig fram i samhället. Men aj, vad hon bedrog sig. Sina synpunkter redovisar hon i debutboken På pottkanten som är en svidande och samtidigt väldigt rolig satir över engelsmännen och deras fördomar.
-Ytligt verkar ju England och Sverige rätt lika. Därför blir man chockad när man märker hur långt efter Sverige engelsmännen ligger när det gäller gifta mammors möjligheter till ett självständigt liv och även när det gäller respekten för barn och deras rättigheter, säger Gisela Chand.
Hon har erfarenhet från London, både som förvärvsarbetande singel, som gift och som mamma till två små barn.
-När man var singel upplevde man livet i London som en fest. Här finns massor av möjligheter och förströelser – shopping, teater, klubbar, restauranger, pubar. Och atmosfären i vissa delar av London är underbar. Det var när man fick barn som problemen började torna upp sig.
Giselas alter ego i romanen heter Anna. Hon blir förälskad i en engelsk läkare, gifter sig och får barn. Anna vill ha ett yrkesarbete utanför hemmet även som småbarnsmamma. Men det visar sig hart när omöjligt, eftersom en dagisplats kostar 13 000 kronor i månaden. Och lönerna i England är inte de bästa. Anna får alltså stanna hemma och såvitt möjligt umgås med de andra hemmafruarna, som hon finner synnerligen inskränkta. De talar sällan om något annat än hushållsbestyr och de populäraste tv-programmen.
Men Anna vill ändå att hennes lilla flicka skall gå på dagis för att få jämnåriga lekkamrater och komma in i det engelska samhället.
Anna ger sig in i den engelska dagissvängen och det blir en nedslående turné. En del dagis är smutsiga och trista. Personalen består i regel av unga flickor som saknar utbildning för uppgiften att ta hand om, vårda och utveckla barnen. Till sist hittar Anna ett dagis till sin tvååriga dotter, som hon finner något så när acceptabelt. Anna får betala den höga avgiften med de hushållspengar hon får från sin make, eftersom han anser att omsorgen om barnet är hennes bekymmer. Ekonomiskt är Anna helt beroende av sin man och hans välvilja.
-Det var som att flyttas tillbaka till 1950-talet, säger Gisela, som i sin roman På pottkanten beskriver hur hon upplever sin situation:
“Offret för kvinnofällan har plötsligt fått ett ansikte. Och tyvärr är det ett snuskigt bekant ansikte som envisas med att dyka upp varje gång jag ser mig i spegeln. Det kliar i hela kroppen när han står där i hallen med rocken på och frågar: “Do you need any money today?”, innan han öppnar sin lilla smäckra svarta plånbok i kalvskinn. Det känns som om jag står där med mössan i handen. Jag hade inte trott att jag skulle sluta som livegen. Nu är jag den engelska hemmafrun förkroppsligad… Ingen inkomst, helt i min makes händer ekonomiskt och behandlad med milt överseende av en man som mest liknar någon karaktär ur en Wodehouse-roman.”
På detta sätt berättar Anna om sitt liv i öppenhjärtiga mejl till sin syster i Stockholm. Något som berör henne mycket illa är att engelsmännen så ofta agar sina barn. Men att prata om detta ämne är tabu:
“Vad gäller barnuppfostran är frågan så känslig att man bara behöver andas om att man inte slår sina barn för att ett helt rum skall tystna och frysa. Av vad jag har sett verkar förvånansvärt många lappa till sina barn ibland… Man har fått höra att man skall ta seden dit man kommer, men det är fullkomligt avskyvärt att stå i snabbköpet och höra mamman framför säga till sin artonmånaders: “Would you like a smack, eh, would you like a smack?” Smack är som du förstår inte en typ av godis… Det enda svar jag fått när jag andats om att det finns alternativ till att hota eller slå är ett aggressivt: “Vad har du med det att göra? Det är mitt barn och jag har rätt att göra vad jag vill”, vilket inte är helt riktigt juridiskt sett. Det finns trots allt en gräns för vilka tillhyggen man får använda när man känner för att lappa till barnen.”
På pottkanten är en rolig och livfull skildring av England “inifrån”, från den värld dit kvinnor och barn förpassas. Vi får följa Anna genom många dråpliga situationer och förvecklingar, tills hon utsparkad av sin rasande make hamnar i det myllrande London, bostads- och arbetslös, dessutom höggravid och med ett tvåårigt barn vid handen.
Med skärpa och humor kritiserar Gisela Chand det engelska samhället och särskilt den stock-konservativa överklassen.
Siv Andersson
www.alidabok.net

Fram och tillbaka, men mest tillbaka

Dom brukade komma och prata om gamla citat.
Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.

Fram och tillbaka, men mest tillbaka

Dom brukade komma och prata om gamla citat.
Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.

På Skriv.se kan alla som vill publicera sina egna dikter.

Så skriv du också!

Gå igenom dina anteckningsböcker, dyk ned i byrålådan, fram med gamla pappersbitar med snabbt nedslängda rader av poesi – och publicera din lyrik hos oss!

Vår ambition är att Skriv.se ska bli den självklara mötesplatsen för alla som skriver.

Gör så här för att publicera dina dikter:
1. Gå in på http://www.skriv.se/
2. Gå ned på sidan och klicka på länken Registrering (under Annat).
3. Välj Namn, Skriv in önskat Lösenord (två gånger) och till sist din e-postadress.
4. Registreringen är slutförd – det är bara att trycka på knappen Logga in.
5. Logga nu in – och börja skriva!
6. Börja med Titel.
7. Skriv sedan in din dikt eller ditt inlägg (det går utmärkt att skriva om skrivande – det måste inte vara en dikt).
8. Välj gärna kategori – kryssa helst i Gruppblogg plus en underkategori som Poesi eller Tankar om skrivande.
9. Publicera din dikt genom att trycka på Publicera.
10. Din dikt är publicerad på http://www.skriv.se/

Lycka till med ditt skrivande!

Fjällens liv

Solen värmer fjäll
snö lyser vit
smälter sakta

Regn klappar marken
sjunker ner
upphör

Vind vågar
luft fladdrar
gräs dansar

Forsen talar ut
vita bubblor
tystnar

Lavar med färger
lyser från sten
tålmodigt växer

Färgstarka blommor
i fjällets sluttning
vinkar

Moln glider fram
omformar sig
skuggar

Älven slingrar
genom grönt
stillhet

Morgonljus
fåglars kvitter
dimmor lyfter

Människor tänker kort
natur värms
natur rubbas