Category Archives: Tankar om livet

Känslan av att vara fängslad

Hon vill inte göra någon besviken.
Ändå gör hon detta hela tiden.
Ångesten ökar när hon tänker på det.
Hon vill vara så som alla förväntar sig att hon ska vara.
Stark och pigg.
Ung.
Men hon känner sig gammal, uråldrig, svag.
Hon behöver hjälp och hon vet det.
Hon är rädd att hon annars kommer göra något dumt,
göra något som hon inte vill.
Något som kommer skada andra mer än henne själv.
Skada de oskyldiga som inget vet, inget kan veta.
Att skada sig själv är inte det hon är mest rädd för.
Hon är rädd för att de hon älskar kommer bli arga,
ledsna,
känna likadant som hon gör nu- på grund av henne.
Hon vet att det inte gått så långt att hon skulle
kunna göra något så desperat än,
men är rädd att det är dit det är på väg.

Hon känner hur allt byggs upp mer och mer för varje dag.
Pressen ökar,
ångesten ökar.
Känslostormarna blir större.
Känslan av att sitta fast blir mer och mer påtaglig.
Känslan av att hon inte kan ta sig loss
hur mycket hon än försöker.

Känslan av att vara fängslad.

Skärp dig, det går över!

Depression?
Ångest?
Vad kallas hennes åkomma?

Allt måste sannerligen ha ett namn.
Annars finns det inte.
Blir till ett påhitt som ingen tror på.
Tänk så finns det inget namn på det hon känner.
Ingen bot.
Tänk så måste hon leva såhär resten av sitt liv.
Orkar hon det?

Tänk om hon söker hjälp och de avfärdar henne,
tycker att hon är löjlig, överreagerar.
Vad gör hon då?
Hur går man vidare från det?

Det är på grund av detta som hon inte vågar söka hjälp.
Hon är rädd att hon är normal.
Att det är så det ska vara.
Att alla känner på detta sätt och inget finns att göra.
Nej, det hade hon inte orkat.
Då hade hon gått under.

Tanken på att känna sig sämre,
må sämre,
vara sämre än hon redan är,
skrämmer.
Gör henne obeskrivligt rädd.
Ökar hennes ångest,
får henne än mer illamående.

Då är det bättre att inte veta.
Bättre att må dåligt.
Hoppas att hjälpen kommer av sig själv,
att någon märker att något är fel.

Men ingen märker,
ingen säger något.
Då är det nog normalt.

Eller?

Söker hon hjälp så kommer de skratta
och säga att detta är helt normala känslor.
Skärp dig, det går över..!

DU

Du är allt jag någonsin önskat.
Allt jag kunna drömma.
Den jag saknat i större delen av mitt liv.
Det är du som får mig glad, du som har kraften att såra mig.
Hela mitt liv har jag lagt i dina händer.

Jag saknar dig innerligt när du inte är här – Men jag hatar dig när du är nära.
Hatar dig för att du inte älskar som jag.

Din kärlek tvivlar jag inte på.
Inte alls.

Men vi vet båda att jag hade offrat mer, vågat mer.

Jag tänker mig att detta är sanningen, så det är.
Men om detta kom ut, kom fram.
Hade jag känt likadant då?
Om alla hade vänt sig ifrån mig, från oss.
Hade det varit värt det då?

Du är min största kärlek, mitt liv, min älskade bästa vän,
du har tagit mitt hjärta.
Men är allt detta bara en illusion?
Är jag kanske bara ute efter det jag inte kan få?
Kär i det omöjliga?

 Jag hade en lycklig barndom trots kriget

 \"porträttDzeneta Selimotic tvingades fly från kriget i Bosnien-Hercegovina
           

Trots krig och annat elände är det en lycklig barndom som inspirerat Dzeneta Selimotic från Banja Luka i Bosnien och Hercegovina till Månadens dikt. Hon har utsetts till Månadens skald av förlaget Alida Bok i Uppsala . Den vinnande dikten Min barndom kan läsas nedan eller på Alida Boks diktsida   .

Se även http://alidabok.net

- Jag hade en underbar barndom fram till och med 1993 då det elaka kriget började och vi var tvungna att fly och lämna allt. Det fanns en flod i min trädgård. Stenar vid floden använde jag som fåtöljer och där satt jag och dagdrömde och skrev. Det var mitt meditiationsställe.
 - Ibland när livet är hårt tänker jag på  den fina gröna floden Vrbas och den vackra naturen.
Till Sverige kom Dzeneta Selimotic när hon var femton.
-Jag var en spinkig, nyfiken liten flicka. Jag fortsatte skriva och lära mig nytt liv, språk, kultur … Det var inte så lätt men man försökte ju anpassa sig och allt har gått bra, säger Dzeneta Selimotic.
  Hon kom till Sverige 2002 och är bosatt i Malmö där hon arbetar som tandhygienist.
- Min man kommer från samma land som jag fast från en annan stad mycket mera söderut – Mostar. Vår kärlek resulterade i två fina barn, dottern Leila 5,5 år som gillar att dansa och Emin sex månader som just nu gillar att skratta och joddla ..
- Min dröm är att skriva en bok. Mitt motto i livet är att göra folk glada så det sprids runt omkring. Jag brukar t ex le åt en äldre kvinna eller man i hopp om att göra deras dag roligare, så de inte känner sig osynliga. Jag hoppas de skall göra någon annan glad, ringa till en vän, dotter och bara snacka lite och inte vara ledsna och känna sig avvisade … Kan jag göra två, tre människor glada så är min dag perfekt …
-Tycker att det är underbart att kunna sätta ord på egna känslor och bearbetar på det viset allt som händer i livet. Har skrivit mycket på mitt hemspråk. Vill att mina barn skall veta sitt ursprung och vill låta dem utforska livet och världen. Vi brukar åka nästan varje år till mitt hemland och Kroatiens kust.

 Den utvalda dikten:

Min barndom

Det fanns där som en självklarhet, en flod, en skog och en vacker blå himmel
Trodde aldrig det kunde försvinna.
att någon kan ta det ifrån en…

Sitter här mellan fyra väggar och undrar,
vad har hänt, varför är det så svårt att förstå…
Många har förlorat allt,
många har fått allt, nytt, gammalt…

Vill ha lite, vill ha lagom, vill ha min barndom.

Dzeneta Selimotic

Se även http://alidabok.net

Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

min väg.

känns som om jag vore en del av en stor publik.
en observatör.
inte av denna värld.
tittar bara på.
iakttar.
analyserar.
säger ingenting.
funderar.
i det tysta.
på utsidan.
lugn som en filbunke.
på insidan.
en orkan av tankar.
jag förstår inte denna värld.
trivs bra som publik.
har ingen lust att medverka i pjäsen.
den verkar vara så svår.
långrandig.
utan komik.
en enda lång tragisk pjäs.
utan mening.
den attraherar inte mig.
därför.
väljer jag min pjäs.
pjäsen om mitt liv.
trivs bra med den.
behöver inte er.
jag väljer min egen väg.
ibland kan den också te sig lång.
utdragen även.
men oftast brukar jag se den som en genväg.
lättsam.
enkel.
och alldeles rätt.
för mig.

vet du.

vill inte att du ska spela birollen i mitt liv.
du tar större plats än så.
betydelsefull.
ingen man glömmer bort efter filmen tagit slut.
huvudrollen.
den bör spelas av dig.
utan dig skulle mitt liv inte spela någon som helst roll.
som en film utan manus.
utan handling.
inget början.
inget slut.
ett blankt papper.
varsågod!
här har du manuskriptet.
jag vill att du läser på.
här finns inga sufflörer.
du bör klara dig själv.
den som kan hjälpa dig.
är jag.
tror du.
litar du.
förstår du.
vad du gjort med mig?

Ett yrväder i vårens tid

Månadens poet en frisk fläkt

\"porträtt

  • Therese Bergman tar sitt skrivande på största allvar.
  • Som ett yrväder i april dyker Therese Bergman från Sollentuna upp som mars månads skald hos förlaget Alida Bok i Uppsala. Hennes soliga humör kanske hjälper till att smälta de sista drivorna.
    Att Therese tar sitt skrivande på största allvar framgår av den utvalda dikten med titeln Jag vill. Therese skrev sagor och dikter redan som liten och publicerade vid tio års ålder sin första dikt i Lyckoslanten. Nu läser hon litterturvetenskap på universitetet och skriver recensioner för tidningen Kulturen. Läs hennes dikt längre ner på denna sida . Eller klicka på följande länk: http://alidabok.net/dikt.php .

    Therese Bergman har skrivit en utförlig presentation av sig själv. Du finner den nedanför dikten.

    Se även ALIDA BOK

    Den utvalda dikten:

    Jag vill

    Jag skriver för att jag
    vill.
    För att jag
    måste.

    Jag måste så mycket
    att det gör ont
    när jag kramar pennan.

    Jag läser för att jag
    vill.
    För att jag
    måste.
    Utan orden är jag vilse.

    En vilsen själ.

    Jag är konst.
    Jag lever med konst
    i konsten.

    Det vackra med konst
    är ordens styrka.

    Vi föds
    in i ett samhälle av ord
    språkets hjärtslag.

    Det vackra med ord är konsten att

    Skapa.

    Therese Bergman

    Se även ALIDA BOK

    Med vänlig hälsning
    ALIDA BOK

    http://alidabok.net

    mail@alidabok.net

    Norrtäljegatan 29
    753 27 UPPSALA

    Tel 018-14 16 36
    Mobil 073-664 35 41

    Här kan du läsa Therese Bergmans presentation av sig själv:

    Den 28:e maj 1984 kom jag till livet. Jag fick namnet Therese (tackar min mamma för det) för min pappa ville egentligen Nisse, men fick tänka om då namnet inte riktigt passade en liten tjej. Jag, Therese Bergman, växte upp i en trygg hemmiljö i Sollentuna, som ligger några mil norr om Stockholm, med varma föräldrar och en härlig lillasyster. Vi fick senare en femte familjemedlem, vår gullegris Ebba, en svart labradortik. Jag är alltså hundmänniska ut i fingertopparna, jag älskar att gå långa skogspromenader med vovven. Hela mitt liv har jag haft en stor passion för att läsa och skriva. Sedan barnsben har jag skrivit egna sagor och vid 10 års ålder publicerade jag min allra första dikt i Lyckoslanten. Mitt skrivbegär fick mig att flytta till Eskilstuna vid tjugo års ålder för att studera Textdesign på högskolan. Under studietiden var jag skribent och korrekturläsare på skoltidningen. Med en kandidatexamen i bagaget, och otaliga lärdomar rikare, begav jag mig efter tre år hem till Stockholm igen, där jag idag bor med min sambo i en tvåa på 54 kvadratmeter. Jag fortsatte med studierna på hemmaplan och för tillfället läser jag litteraturvetenskap på universitetet. Detta kombinerar jag med att skriva recensioner för Tidningen Kulturen – en nyhetstidning med kulturell prägel. Jag skriver poesi, noveller och prosa på fritiden och reser mer än gärna till nya, soliga platser.

    Therese Bergman

    *Lyckoruset in my body*

    sommar och vår, en tid bort sen kommer solen närmare och vintern sakta faller bort , en stunds längtan en stund där du är skulle göära mig lycklig, en stund med nån man tycker om ,en stund i denna fina sommartid, bara en sekund i nuet och inte dåtiden, en sekund med dig min kära skulle göra mig glad och lycklig,känna som ett rus genom hela kroppen min,ett lyckorus och brus, en stund min kära med dig i denna varma sommarnatt en stund med lycka,en stund lyckorus
    du min älskling du är MITT lyckorus

    *Finaste och Stjärnorna*

    Du är som en fin nyutslagen blomma, den vackraste o fina av dem alla,får mig att bli varm du är den som får mej att vilja falla (på ett bra sätt) sitta o drömma tänka o sukta en stund efter den finaste …
    det är du så fin när du o ja ligger under bar himmel me bara stjärnorna över oss o bara stjärnorna o den starkaste stjärnan av dem alla ser oss då e e magiskt en himmelskt stund för dig o mig för du är den finaste underbararste av dem alla ….. !!

    Vardagen

    Den är mörk
    Den är kall
    Den är tråkig
    Den är mitt hål

    Den är faran i mitt liv
    Den håller fast mig
    Den kväver mig

    Jag är så rädd för den
    Men samtidigt känns det om den är allt jag har
    Jag är alltid rädd
    befriad från den är bara tillfälligt lugnande
    innan den slår till igen

    Kommer jag någonsin vara fri?

    Var är min lösning på att orka leva?

    När tar ångesten slut?

    Är kärleken tillräcklig?

    När man vaknar ur sin koma

    Då ställer man sig den första frågan
    Vem är jag?
    Och ett snabbt svar behöver man om man ska välja rätt riktning tillbaka till livet.
    Sedan funderar man över frågor som
    Vad vill jag?
    Vad klarar jag av?
    Hur ska jag gå till väga?
    Var finns vägledning?
    Hur lång tid ska det ta?
    Vart vänder jag mig?

    När man vaknat ur sin inre koma vill man mycket!
    Man kan säga man känner sig oftast mer driven och hungrig än en fokuserad säljare för ett stor företag,
    bara för att äns kreativitet fått vila en längre tid så man känner sig som en björn som vaknar ur iide.
    Men man känner sig inte lika självsäker som en kunnig \”ett antal högskolediplom\” mupp är bakom sitt kontorsbord på ett storsäljande företag med fast anställning och bra lön!
    Nej man känner sig mer som en förrvirrad hackspett som knackar på fel träd, hos drivna ekorrarnas slutna klubb där man inte är välkommen!
    Man vill bara liksom hitta rätt att börja med, finna en öppen glänt genom skogen som plötsligt ändrat årstid ? och bara hitta ett eget träd att knacka på där inga arbetsmyror, medlemmarna av ekorrarnas slutna klubb eller högskolediplom muppar kan trampa på äns egna självkänsla.

    Det är en förrvirrande tid, uppvaknandet.
    Det krävs självfötroende och risktagande för att man överhuvudtaget ska kunna komma nånvart.
    Det gäller att vara målmedveten och våga mycket för att ta dom första stegen.
    Jag har inte äns kommit halvvägs ännu, det känns som jag spelar amatör teater i uppsättningen av \”livet\” där jag låtsas kunna manuset utantill men igentligen kör jag improvisation och snart kommer regissören att avskeda mig!

    Hoppfull decemberdikt

    Marie-Louice \”Mia\” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
    Hon illustrerar dikten med denna bild:

    \"brinnande

    Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten \”tomtestuga\” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
    -Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
    För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
    Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
    Var det inte en stor omställning?
    -Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
    -Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

    ALIDA BOK

    Hoppfull decemberdikt

    Marie-Louice \”Mia\” Westbom från Altersbruk mellan Piteå och Älvsbyn har utsetts till december månads skald av förlaget ALIDA BOK i Uppsala. Hennes dikt Hoppet dör aldrig kan läsas på ALIDA BOKs diktsida.
    Mia Westbom har arbetat som sjuksköterska i Norrbotten men gick i pension förra året. Hon bor nu i en liten \”tomtestuga\” på landsbygden tillsammans med sin make Roger.
    -Numera har jag tid att blicka tillbaka och erinra mig livets olika skeenden, både skratt och gråt, säger hon. Men det kan bli lite långsamt ibland att vara pensionär och jag saknar arbetskamraterna.
    För att få tiden att gå skriver hon dikter och noveller, läser, pysslar med huset, vandrar i naturen och fotograferar. Hon umgås också med sina fyra barn och åtta barnbarn som bor i närheten.
    Mia Westbom tillhör dom få som flyttat mot strömmen. Hon är född i Stockholm men flyttade i tolvårsåldern till Dalarna och sedan vidare till Norrbotten.
    Var det inte en stor omställning?
    -Jag hade bott på somrarna hos mina morförälddrar i Ångermanland, där jag trivdes fint. Därför ville jag komma till Norrland igen. Vintrarna här är väldigt långa. Annars är här förträffligt. Vårvintern är fantastiskt vacker häruppe med klara fina dagar och gnistrande sol. Det är bättre än söderut.
    -Huset vi bor i ligger högt och här är otroligt vackert. I dag har vi tio grader kallt och ett snötäcke på ca tio centimeter.

    ALIDA BOK

    Fram och tillbaka, men mest tillbaka

    Dom brukade komma och prata om gamla citat.
    Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
    Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
    Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
    Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
    Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
    Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.

    Fram och tillbaka, men mest tillbaka

    Dom brukade komma och prata om gamla citat.
    Men sen tappade dom bort sina fjantiga papper och slutade.
    Men visst satt dom kvar i själen, men efter en dag var de lika borttappade som papprena.
    Sen lärde dom sig att det bara vad de bortglömda som blev klassiker och slutade leta.
    Allt var sorgens verk och ingen letade efter skiten förrens den dag dom slutade att sluta, men frågan är vem som började först och inte vem som slutade sist.
    Men vem var pojken i mörkt hår som hittade arken?
    Jo, det var han som tittat på hela vägen dit och han som aldrig trott på leken, han rev papprena och bara jag vet vad som stod.

    Livscykel

    Med smärta, med tårar, med krampaktig kamp börjar vårt liv.
    Starka lampor, höga ljud och de osäkra föräldrahänderna kring mjuk babyhud.
    En kamp att lära sig äta, stå, sitta, gå.
    En kamp att skapa ett eget jag, en människa med värde.
    Tonårens finnar och den hopplösa kärlekens tårar.
    Trevandet ut i livets irrgångar, bort från föräldratrygghetens tråkighet.

    Utblidningens vånda och det nya jobbet.
    Partner, eller inte partner.
    Barn eller inte barn.
    Pengar, bostad,
    kamp för värde,
    kamp mot tiden.
    Klockan som ständigt snurrar, tid som inte finns.
    Karriär.
    Arbetslöshet och grånade strån.
    Celluiter.
    Övervikt.
    Kamp om värde, kamp om rätt att finnas till.
    Pension och ingen ekonomi.
    Avlopp som slutar fungera och tak som läcker.
    Bekymmer, bekymmer.
    Barnens utbildning och deras nonchalans.
    Bekymmer.
    Utanförskapet när allt är för sent.
    Stillaståendet när klockan slutat ticka, när tidens klädnad är för stor.

    Den sista dagen, ett grånat huvud på mjuka kudden,
    en stilla tår på skrynklad kind.
    Nu är kraften är slut,
    och först nu
    lägger sig oron tillrätta.

    Kamp och oro, bekymmer och smärta..
    hur kan det komma sig att
    JAG ÄLSKAR LIVET?

    fem har jag älskat

    Nu stirrar ner på mig
    jag känner mig liten och hånad
    jag är rädd och blöt av svett
    ni har alla en stor del i mitt liv
    dåtid som nutid
    ni pratar å skrattar
    när ni pratar med varanndra blir jag nervös
    jag känner svetten rinner mera jag vill veta vad ni planerar
    när ni ska sluta att skada mig
    ni jag blir fri från det fängelse ni har satt mig i
    får er är jag en i mängden
    för mig är ni allt
    allt jag är
    och ni planerar nu att krossa mig en gång för alla
    och jag känner lugn
    jag är äntligen fri

    På ålderns senhöst*

    Hon ville så gärna bli gammal
    med barnbarn i sin famn
    Nu sitter hon där på rummet
    och minns inte ens deras namn

    Hon ville ju virka och sticka
    små plagg som de skulle få
    Men hur hon än försökte
    svek henne synen ändå

    Hon tittar ut genom rutan
    har inget annat att göra
    Ingen musik eller radio på
    det orkar hon inte höra

    De flesta vill leva länge
    det hör naturen till
    Men att vara gammal
    det är det få som vill

    Annica K