Author Archives: Bouleau

About Bouleau

Mitt namn är Pierre Bouleau. Detta är icke mitt verkliga namn men likväl, om undertecknad får råda, det enda under vilket ni kommer stifta min bekantskap. Vad gäller min person finns där föga värt att förtälja och dessa rader bjuder därför icke några biografiska uppgifter kring min person. Sägas kan dock, att jag är fyrtio fyllda, att jag framlever mina dagar i ensamhet samt att jag förtjänar mitt levebröd som författare. Att jag lever ett dubbelliv och dold bakom en förklädnad är verksam som författare är mig veterligen en väl förborgad hemlighet och faktum är att jag funnit det synnerligen behagfullt att dölja mig bakom detta mitt nom de plum. Att det då jag så önskar, står i min makt att kliva ur mitt jag och in i rollen som Pierre Bouleau en man som i samma stund som hans enda uppgift i livet är att skriva, själv är att betrakta som ett oskrivet blad. Även inom den nära umgängeskretsen är detta, mitt andra liv, ett okänt och sanningen att säga är mina vänner ytterst få då jag, genom åren, kommit att föredraga ett liv i skymundan. De individer som på senare år kommit att stå mig närmast är de jag själv genom mitt författarskap bringat till liv, vilket till dags dato givit vid handen en intim krets av nära vänner och förtrogna och då jag, under långliga perioder, framlever flertalet av dygnets timmar i djup samvaro med dessa, är de för mig, i det närmaste, lika konkreta som de vilka utgör en del av den verkliga värld till vilken jag i rent fysisk bemärkelse hör, men med vilken jag står i mycket ringa förbindelse. I de fall jag valt att begagna mig av ett berättarjag har detta fiktiva jag kommit att fungera som en förbindelselänk, en länk mellan mig och historien, men ävenledes mellan mig och läsaren och som en följd härav, mellan mig och den verkliga världen. Jag har ävenledes kommit till den insikten att min egen existens är i det närmaste helt beroende av mina fiktiva karaktärer och icke, vilket lär vara den gängse uppfattningen, vice versa. Faktum är ätt det en dag plötsligt stod mig klart att den bild läsaren gives av mig, enkom är den vilken mina karaktärer speglar och att jag dem förutan, i omvärldens ögon, i stort skulle upphöra att existera. Frågan är dock. Är det rådligt att sätta sin tillit till dessa? Kan jag vara med säkerhet förvissad om dessa mina karaktärers lojalitet? Jag betvivlar detta och har, som en följd härav, tvingats inse den fara med vilken min yrkesutövning är förknippad. Pierre Bouleau

Paul LeBrun – En Biografi (Del 3 av 3)

Genom sitt författarskap kom LeBrun att ifrågasätta den rådande tanken om författaren som en vetenskapsman. Det analytiska förhållningssättet som en metod att beskriva verkligheten sådan den var. Själv ansåg LeBrun att det endast var genom en ”fantasins frihet” som verklighetens sanna natur kunde blottläggas. Att man endast genom ett karikerande av verklighet gavs möjlighet att beskriva och tydliggöra det som oftast förblev osynligt för en betraktare.

Likt flera av sina föregångare och samtida formulerade LeBrun en lång rad regler för sitt skrivande, detta icke minst på det stilistiska området och ryktet gör gällande att han skrev om sin sista roman ”Le Journal d´Elinoure” icke mindre än tio gånger. Att han ändock skrev denna roman under en relativt kort tidsrymd – enligt Edmond Gouncourt under perioden april till november 1872 – visar med vilken enorm ihärdighet LeBrun författade sina romaner. Det tidskrävande arbetssättet i kombination med en tillsynes aldrig vilande skaparlust fick till följ att han, enligt vännen Flaubert, ständigt visade tecken på överansträngning.

Redan efter sin andra roman ”Une Tetralogie” började LeBrun tala om att förena sina romaner – de skrivna och de ännu oskrivna – till ett sammanhängande helt i vilket hans avsikt var att blottlägga civilisationens förljugenhet och det illusoriska i vårt kulturella varande. Även estetiskt var målsättningen tydlig. Lebrun önskade, med den formel han själv skapat, beskriva det groteska och sjuka hos människan och samhället, men i samma stund låta detta kontrastera mot ett estetiskt fulländat språk.

För att återvända till hans efterlämnade romaner kan konstateras att deras betydelse icke går att överskatta. Hans verk och då i synnerhet ”Une Tetralogie” och ”Le Journal d´Elinoure” har varit av enorm betydelse för senare konstnärliga strömningar och surrealisterna, med André Breton och Salvador Dali i spetsen, såg i LeBrun en banbrytare och ett geni. I ”Une Tetralogie” föregår LeBrun dessutom psykoanalysen då han här talar om ” det omedvetna” på ett sätt som Freud senare skulle komma att göra till sitt.

Joachim Birke

Paul LeBrun – En Biografi (Del 1 av 3)

För ett författarskap av Paul LeBruns dignitet kan synas överflödigt med en presentation som denna. Hans betydelse som förnyare av prosan är oomtvistligen av den magnituden att han bör betraktas som en av den franska 1800-talslitteraturens mest betydelsefulla namn. Beklagligt nog kan dock konstateras att LeBrun utanför den akademiska världen förblivit i det närmaste okänd och exempelvis har hans romaner aldrig översatts till det svenska språket.

Vid ett närmare studium kan konstateras att det dags dato tillgängliga kunskapsunderlaget är av ytterst knapphändig natur. Likt Baudelaire med sin ”Les fleurs du mal” förnyade poesin kom LeBrun ett drygt tiotal år senare, genom sina verk ”Une Tetralogie” och ”Le Journal d´Elinoure”, att förnya prosan, men emedan Baudelaire flitig översats, blivit föremål för ett otal biografier och forskarnas intresse har icke sedan den av Peter Birch publicerade ” Paul LeBrun – a philosophical study” (Dupin & Dupin: 1883) några ytterligare studier offentliggjorts.

Känt är att Paul LeBrun föddes i det Osmanska riket (nuvarande Irak) den tredje april 1840 och att hans far, Gustave LeBrun, vilken tillhörde en släkt av ansedda vetenskapsmän och läkare, var arkeolog och vid tidpunkten arbetade med utgrävningarna av Assurbanipals bibliotek.

Vad gäller modern är det mesta höljt i dunkel. Vem hon var är okänt men obekräftade uppgifter gör gällande att hon avled i juli 1840, då sonen Paul var tre månader gammal. Enligt lika obekräftade uppgifter hävdas att dödsorsaken var självmord men någon tillförlitlig information står icke att finna.

Då Paul LeBrun är tretton år skickas han till Frankrike för att där, enligt faderns önskemål, studera till läkare. De enda direkta minnesbilder vi har från LeBruns första år i Frankrike kommer från en studiekamrat, Lucien Cuif, vilken i en intervju 1883, tio år efter LeBruns försvinnande, mindes honom som en dyster och ordkarg drömmare.

Det enda som vid den här tiden fångar LeBruns intresse är litteraturen och i synnerhet författare som Hugo och Balsac. Studieresultaten blir icke de önskade och LeBrun kommer med åren att ägna allt mer tid åt sällskapslivet och kvinnorna (i synnerhet de på bordellerna). Tydligt är att faderns planer för sonen icke är liktydiga med dennes egna drömmar.

Det är vid denna tidpunkt LeBrun träffar Flaubert för första gången och denne uppmanar, efter att läst några kortare texter, LeBrun att börja skriva. Deras vänskap blir djup och varaktig och det är tack vare Flaubert som LeBrun blir introducerad för dåtidens litterära etablissemang. Genom Flaubert stiftar han bl.a. bekantskap med George Sand – med vilken ryktet gör gällande att han hade en kort kärleksaffär – och bröderna Goncourt, vilka kommer att förbli hans trogna vänner fram till försvinnandet (Jules Goncourt fram till dennes död i syfilis 1870)

1867 avlider den nu sextiotreårige fadern och tack vare ett ansenligt arv kan LeBrun börja skriva på heltid. 1869 publiceras, genom Flauberts försorg och under pseudonymen Thomas Grey debutromanen ”Les lys de la mort”. Förläggare är Auguste Poulet- Malassis (mest känd för att ha publicerat Baudelaires ”Les fleurs du mal”)

Det av Swedenborgs mystik influerade verket får ett tämligen kallsinnig emottagande och passerar i stort obemärkt förbi. Främst har verket kommit att kritiseras för sin oklara filosofiska eklektisim och tydligt är att författaren ännu icke funnit formeln för sitt skapande.

Preteritum 10

*
I det att den förestående måltiden skyndsamt blevo till ett avslutat kapitel och efter att ha beslutat mig avstå den sedvanliga morgonpromenaden, styrde jag så mina steg mot mitt bibliotek för att där, i en av skrivbordets lådor, finna vad jag sökte – en till denna stund aldrig tidigare nyttjad dagbok.
En dagbok i vilken jag från denna dags dato och nota bene, utan någon för mig vid denna tidpunkt uppenbar avsikt, lät föra anteckningar över de märkliga tilldragelser för vilka mitt liv, tycktes det mig, i en allt tilltagande utsträckning kommit att utgöra ett epicentrum.
Här lät jag nedteckna mitt samtal med Madame Daudet och tack vare dessa rader är det mig nu möjligt att, i det närmaste i detalj, återge denna liksom härpå följande händelser. I detta herbarium av förvirrade tankar har jag, likt en arkeolog vilken söker rekonstruera det förflutna, sökt efter och sedermera funnit, skärvor av tankar och händelser, vilka jag sökt sammanfoga till en, förhoppningsvis för en utomstående betraktare, begriplig helhet.
Men oaktat dess roll i historien, oaktat dess betydelse som kunskapskälla, finnes få sysslor jag
erfarit mer desillusionerande än studiet av denna – min egen dagbok. Att tvingas återse det egna förflutna, att tvingas ta del av de nedtecknade tankarna, dessa lämningar efter ett svunnet jag, har för mig varit likt att vandra längs en redan utforskad stig.
Åter i preteritum finner jag mig motvilligt nödgad att erkänna faktum, att Madame Daudet, detta allseende öga, bör uppfattas som en ytterst reputerlig källa till kunskap rörande vardagen i detta hus – något som icke kan sägas gälla för undertecknad, vars excentricitets signum närmast bör beskrivas i termer av en total oförmåga att överblicka och organisera vardagens trivia – och givetvis har hon helt rätt i sitt konstaterande, att jag stundtals tycks förlora all kontakt med den faktiska verkligheten.
Hur ofta har jag icke, under min yrkesutövning, låtit mig fångas av den tillvaro, vilken jag för ögonblicket är i färd med att skapa? Hur ofta har jag icke, för ett ögonblick, låtit det egna jaget lämna plats för en inkarnation av den karaktär vilken jag är i färd med att ge liv? För att icke tala om alla dessa aftnar då jag bekvämt tillbakalutad i någon av bibliotekets fåtöljer låtit mig fångas av något litterärt verk vilket på mitt mottagliga sinne utövat en dragningskraft, för mig omöjlig att tygla. Alla dessa aftnar då jag förlorat grepp om tid och rum och av någon mästares penna blivit bortförd, för att i främmande land bibringas njutningar av det mest raffinerande slag
Med litteraturens hjälp har jag givits möjlighet att besöka flydda tider och sedan länge utplånade världar och dessa reflektioner leder osökt mina tankar till en av antikens mästare – Petronius. Detta geni har genom sin Satyricon givit mig en levande bild av en verklighet vilken livet aldrig kommer kunna bjuda mig. En bild av det romerska imperiet vid tiden för dess förfall. Med Petronius som ciceron har jag låtit mig förflyttas i det närmaste två tusen år och givits en möjlighet att studera vardagen i det romerska imperiet. En civilisations rikedomar och prakt, likväl som dess laster och förfall, fattigdom och misär.
Men att jag stundom, under dessa resor i tid och rum, icke längre förnimmer vare sig mitt inre, den kropp mitt jag bebor, tillika det rum i vilket jag befinner mig, synes mig icke betyda att jag i bokstavlig mening upplöses och förflyttas. Oaktat litteraturens suggestionskraft synes mig, märk väl, dess förmåga att influera den yttre verkligheten ytterst begränsad och knappast som en möjlig förklaring till min bortavaro under gårdagens afton.
I det jag beslutade mig överge de ur morgonens händelse sprungna tankarna föll min blick plötsligt på den grå anteckningsbok vilken under gårdagens afton varit föremålet för mina tröstlösa studier och funderingar. Jag tog boken i min hand, öppnade den, lät blicken falla på dess första rad och började läsa.

Preteritum 9

Tidpunkten för denna tilldragelse har tyvärr fallit mig ur minnet och detta oaktat att den i samma stund, ur ett perspektiv, kan sägas vara av direkt avgörande betydelse. Icke i så mening att de kalendariska uppgifterna är av vikt och värde – vilket de otvetydigen icke är – utan mer i det faktum att händelsen, om den icke av en ödets nyck kommit att äga rum i den stund den verkligen ägde rum, då icke skulle givit vid handen det märkliga sammanträffande som nu blev dess följd. Att om den impuls som en dag – vilken det nu var – fick mig att vilja räkna det sammanlagda antalet volymer i mitt bibliotek, exempelvis valt att infinna sig en månad tidigare eller senare, då icke givit som resultat ett totalt antal om trettonhundranittiosju. Ett antal som osökt förde tankarna till likalydande årtal och konstaterandet att det var detta år som Johannes Gutenbergs föddes. Att det var då boktryckarkonstens fader, den man vilken kunde sägas vara förutsättningen för dessa trettonhundranittiosju volymers existens, inträdde i denna, av märkliga sammanträffanden styrda tillvaro.
Försjunken i tankar kring tillfälligheternas spel avbryts jag plötsligen av att klockan på väggen slår ett och jag bestämmer mig nu för att styra mina steg mot min sovkammare. Under normala omständigheter vore där icke mycket värt att förtälja från denna min sista timma i vaket tillstånd, men då denna afton icke synes mig vara vad jag uppfattar som en normal sådan, är där ytterligare en – i denna stund till synes diminutiv – detalj vilken jag finner mig nödgad att återberätta.
Jag minns, tack vare följderna, att jag, då jag krupit till sängs, låg vaken i vad jag uppskattar till någon timmas tid. Att jag lyssnade till regnet som piskade fönstret i min kammare – det hade fortsatt hela dagen, stundtals avtagande till ett stilla duggregn, ömsom exploderande i enorma utbrott – och att min kropp då plötsligt påminde mig om den middag jag icke inmundigat.
Varför hade Madame Daudet, såsom brukligt är i detta hus, icke avbrutit mig i mina studier av den märkliga dagbok som jag ägnat aftonen åt och upplyst mig om att middagen stod serverad? Att hon helt enkelt förbisett denna, ’sin plikt’ fann jag osannolikt. Under alla de år hon varit i min tjänst hade något dylikt aldrig skett och hon hade, så väl jag nu kunde minnas, aldrig givit mig någon som helst anledning till missnöje. Jag inser dock att jag nu är allt för trött att söka bringa klarhet i det faktiska förhållandet och beslutar mig att låta denna fråga, tillsammans med den hunger jag känner, anstå till morgondagen.
Jag sluter ögonen och försvinner efter en kort stund bort från världen. Bort från tankarna på Madame Daudet, bort från tankarna på Johannes Gutenberg, bort från tankarna på den mystiska dagboken – och in i en värld av för den vakna människan okända ord och ting.

*
Då jag vid frukosttid infann mig i matsalen och där möttes av Madame Daudet, i färd med att duka, utbrast hon genast ”Så herrn är hemma”
”Hemma!” replikerade jag. ”Jag har icke varit utanför dörren sedan igår – på förmiddagen”
Hon studerar mig något förbryllat och säger ”Men då jag igår afton hade för avsikt att servera herrn sin middag, då stod han icke att finna” ”Jag tog mig till och med friheten att öppna dörren till ert bibliotek men såg er icke”
”Men” invänder jag ”Jag befann mig i biblioteket hela aftonen, sanningen att säga till långt fram på natten”
”Det var märkligt” svarar Madame Daudet, men tillägger: ”Nåväl herrn kanske var ute för ett kort ögonblick men missminner sig om tidpunkten” ”Herrn har, om ni ursäktar att jag säger det, en tendens att stundtals bli lite frånvarande – i synnerhet då han arbetar”
”Möjligen” svarar jag – mycket fundersamt. Men jag hade i denna stund icke något som helst minne av att jag lämnat våningen föregående afton – ej ens för ett kort ögonblick

Preteritum 8

Ehuru timman var sen kunde jag ändock icke förnimma minsta spår av trötthet och jag insåg att det vore meningslöst att gå till sängs, att varje försök att falla till sömns vore på förhand dömt att misslyckas. Med denna vetskap i åtanke, och med en stilla förhoppning om att det för insomnandet nödvändiga lugnet å det snaraste behaga infinna sig, ställer jag mig att blicka ut genom rummets enda, nu i dunkel höljda, fönster.
Jag kan icke frigöra mig från de frågor som nu upptaga mitt medvetande och det en eventuell betraktare, om där denna sena afton mot förmodan existerade någon, gavs möjlighet studera, var en man som, med uttryckslös blick och till synes utan att se, blickar ut över staden och den regnvåta natten. En man som, med en blick vilken indikerar tänkande snarare än seende, tycks osynliggöra omgivningen, snarare än att ge den tillträde till sitt medvetande.
Vem var upphovsmannen till denna text? Var den självbiografisk eller var det frågan om en uppdiktad historia och om så var fallet, vilket var syftet? Var avsikten att sända något slags meddelande till en imaginär läsare, eller var det frågan om en samling märkliga privata noteringar?
Vid denna tidpunkt syntes mig dagbokens upphovsman närmast vara någon vilken mist herraväldet över sitt förstånd, men jag kunde ändock icke undfly en känsla av att där, under en yta av synbar förvirring, dolde sig en medveten tanke. En övergripande perfekt klarhet vilken jag i detta nu icke kunna skönja.
Upptagen av mina tankar lämnar jag min post och följer mina planlösa steg genom rummet. Jag stannar upp framför raden av bokhyllor, studerar förstrött mitt bibliotek, – prosaverken, de poetiska verken, dramerna, de historiska verken, reseskildringarna, de religionsvetenskapliga och de filosofiska verken – alla dessa verk vilka utan beaktande av vedertagen nomenklatur placerats i hyllorna.
Vore det icke möjligt att där fanns en likhet mellan detta bibliotek och den text jag under aftonen studerat? Att där i dagbokens förbryllande rader, på samma sätt som i detta tillsynes planlöst organiserade bibliotek, dolde sig en struktur – ett system – för en oinvigd betraktare i det närmaste omöjlig att skåda?
Tanken lockar mig men i enlighet med mitt förnuft tvingas jag ändock erkänna att där finns ett problem med denna jämförelse. Att där, i detta bibliotek, existerar ett system – i den mån system kan sägas vara ett i sammanhanget adekvat uttryck – är icke min förtjänst. För detta har jag enkom tillfälligheternas spel och min i detta avseende bristande initiativförmåga att tacka, två entiteter vilka fått mig att, då jag införskaffat ett nytt verk, placera detta direkt efter det närmast föregående.
Detta hade i sig aldrig resulterat i det, om än märkliga, system som nu var rådande, om jag icke, i det att jag lyft ned och ställt åter de olika verken, låtit dessa vidmakthålla sin position i kaos. Ett agerande vilket nu erbjöd mig en möjlighet att, genom dessa rader av verk, följa mitt eget livs historia.
Genom att studera en hyllrad studerade jag nu, i samma stund, ett segment av mitt eget liv, de böcker jag under en period valt att fördjupa mig i och därmed de tankar och frågor som sysselsatt mig och genom att låta blicken följa raderna av böcker kunde jag, så att säga, följa mig själv i mina egna fotspår.
Men detta var, icke att förglömma, ett system skapat av en ödets nyck, en tanke skapad ’utan’ sin upphovsmans medverkan och den dolda korrespondens jag uppfattat, var givetvis närmast att betrakta som en chimär. Samtidigt står det mig icke främmande att erkänna faktum. Att tillvaron består i ett ständigt flöde av märkliga sammanträffanden och jag kan nu, omgiven av böcker som jag är, icke undvika att erinra mig ett av dessa.

Prteritum 7

II

Det var icke utan att förundras över den brist på klarsyn vilken syntes mig varit rådande i mitt inre, jag långt senare blickade tillbaka på de följande två dygnen, en tidsrymd under vilken jag helt tycks saknat förmågan att uppfatta det den uppkomna situationen givit vid handen. Vid närmare eftertanke finner jag det egna agerandet, på ett närmast mystiskt vis, oförklarligt och det förefaller mig rentutav som om jag, dessa timmar, icke tillfullo var mig själv. Som om jag dessa timmar likt en marionett, var styrd av någon okänd, med som sin enda uppgift att vilseleda mig.
Att jag, efter att, under i det närmaste tjugofyra timmars tid, studerat vad anteckningsbokens grå pärmar fram tills nu dolt för min blick, förblev overksam, får mig näst intill att betvivla faktum. Att det verkligen var jag som befann mig där, i mitt bibliotek, invid mitt skrivbord, med den uppslagna anteckningsboken framför mig.
Men måhända är det så, att jag, vid denna analys av mitt handlande, begår ett misstag, ett rentutav klassiskt misstag. Att jag nu, ställd inför vad som utan tvivel bör betecknas som fait accompli, felaktigt tolkar tidigare händelser i ljuset av nyvunna erfarenheter och möjligen bör, det sätt på vilket jag då reagerade och hur jag därefter valde att handla, i motsats till vad jag tidigare hävdat, uppfattas som helt i enlighet med all logik.
Efter ett hastigt flyende ögonblick under vilket jag förundrad och förargad betraktade det som mötte min blick, föddes så en rad frågor och med dem en tilltagande nyfikenhet. Vems var boken, vad dolde sig i dess inre och på vilket sätt hade den funnit sin väg till den butik jag besökt?
Även om en anteckningsbok kan sägas vara en ytterst privat egendom kunde jag icke, i detta nu som då var för handen, stävja min nyfikenhet. Jag började, först något förstrött, därefter med ett allt mer tilltagande intresse, studera dess innehåll och då jag, i samma stund som klockan i mitt bibliotek förkunnade att ett nytt dygn infunnit sig, lade ifrån mig boken, var det med stor förvåning jag konstaterade att jag befunnit mig i det närmaste absorberad av densamma i närmare nio timmar.
Den text vilken mött min blick företrädde inga som helst likheter med något jag tidigare skådat. Från första stavelsen fördes jag av en snirklande piktur vilse i ett oöverblickbart litterärt landskap. Ett landskap där varje enskilt ord syntes mig välbekant men där, sammanfogade som de var, enligt en mig osynlig logik, ändock inget sammanhang gavs och där varje menings syfte närmast syntes mig vara att omöjliggöra närmast föregående mening. Att det var frågan om någon form av dagbok stod mig klart, men alla eventuella jämförelser med gängse dagböcker vore direkt missledande. Det jag här söker ge en bild av är en irrande palimpsest, en text vilken helt tycktes mig sakna struktur och kronologi och i vilken upphovsmannen syntes mig vandra fritt mellan presens och preteritum. Jag läste och läste om och allt i ett försök att finna en öppning, men texten förblev mig ogenomtränglig och jag fann mig trevande fram i en vindlande mental labyrint av svårtolkade tankar och reflektioner. Tankar och reflektioner vilka alla gav sken av att sakna både början och slut och där varje fråga besvarades med en ny fråga. Det som slutligen fick mig att ge upp var dock upplevelsen av att jag, för varje timma, allt mer fjärmade mig från en förståelse av textens innebörd. Som om den punkt från vilken jag utgått var fel och som om jag, som en följd av detta, förlorat tanken ur sikte.

Preteritum 6

Tvivelsutan är det så, att varje fråga, på vilken vi gives ett svar, tenderar föda nya frågor. Att jag lyckats skapa en bild och ge liv åt den karaktär, vars yttre drag och grundläggande karaktäristik till för några timmar sedan var mig fullständigt obekant, betyder på intet sätt att jag nu kan luta mig tillbaka. Jag har nu att finna svar på frågan när, eller kanske rentav huruvida, jag skall föra denna min bild till historien. Kan det till äventyrs vara så att jag redan försuttit min möjlighet att övertyga läsaren om den bild av berättarjaget som nu vuxit sig tydlig för mig, att läsaren redan kallat honom till liv och därför ej längre är mottaglig för vad författaren har att förtälja? Hur det än förhåller sig så återstår mig möjligheten att ge läsaren del i det privilegium som oftast är enkom upphovsmannen förlänat. Att helt enkelt låta berättarjagets apparition och karaktäristik förbli likt blanka blad och på så vis ge läsaren möjlighet ta aktiv del i formandet av dessa min karaktärs yttre och inre manifestationer.
Måhända valde jag, då jag grep mig an uppgiften att ge liv åt den gamle mannen – vars livshistoria för övrigt synes mig betydligt mer klar – en alltför enkel väg. Jag lät honom helt enkelt låna mitt eget yttre. Då denne man, av nödtvång för historien, dock måste befinnas vara ett trettiotal år äldre än sin upphovsman – d.v.s. jag – har jag tvingats söka se mig själv så som jag kan komma att gestalta mig vid denna punkt i livet, något som inte med lätthet låter sig göras.
Att jag härvidlag, vid tillskapandet av dessa båda för historien viktiga karaktärer, valt mig själv som utgångspunkt, är något som på samma gång både roar och skrämmer. Dock föreställer jag mig att det nu, då dessa båda karaktärer hunnit bli en del av mitt medvetande – och jag av deras – vore förenat med enorma svårigheter att omskapa dem. Att korrigera en text är givetvis möjligt, men att omskapa den bild vilken redan vuxit sig tydlig i mitt inre?

4 januari

Förmodligen kommer det jag nu har för avsikt att bekänna uppfattas som ett tecken på en begynnande sinnesförvirring. Min förhoppning är ändock den att jag bland de boksynta, bland dem vilka begåvats med en mottaglighet för litteraturens suggestionskraft, skall finna ett visst mått av förståelse.
I detta nu finns två tedrickande individer i detta rum: Jag själv invid mitt skrivbord, där parentetiskt bör sägas, min huvudkaraktär till för några ögonblick sedan befann sig, samt denne karaktär, vilken nu förpassat sig till en av mina två läsfåtöljer. Jag själv författandes denna dagbok, med en kopp rykande hett te till höger om mig. Min karaktär, med en likadan kopp te placerad på ett pelarbord, nu på god väg att, såsom jag med min penna förpliktigat honom, falla i morfei armar.
Möjligen var det ett misstag att låta honom bosätta sig i min våning. Ity han är ständigt närvarande i mitt medvetande och så att säga blivit en del av mig, varför icke ävenledes låta honom ta del av min gästfrihet? Han lär hur som helst inte giva mig någon som helst ro före det att jag avslutat den historia jag nu föresatt mig att berätta.
Det ovanbemälda bör dock icke uppfattas som att denne, min skapelse, nu tagit över mitt liv. Det är fortfarande så att jag är den som dikterar villkoren för denna samvaro. Jag styr med pennan över hans liv och då jag denna afton lämnar honom är det med vetskapen om att han ännu svävar i ovisshet om det sällsamma drama jag har för avsikt att låta honom bli en del av.

Preteritum 5

1 januari

Har denna afton sökt bringa klarhet i huruvida det, i de tankar jag under lång tid burit, finns ett frö till en historia värd att berätta. En historia vilken för mig i detta nu, endast tycks bestå i en samling lösa trådar, oklart huruvida de är möjliga att väva samman. Jag har sökt i mitt inre, men det enda som givits mig är en vag bild av vad jag uppfattar som historiens ouvertyr. Som dock tankar ofta tenderar födas utan vår viljas inblandning och jag så länge minnet tillåter mig blicka bakåt, drivits av en obetvinglig lust att med pennans hjälp söka förstå och skapa en helhet av dessa, har nu, inom mig, väckts en önskan att se detta frö gro, att se det utvecklas till en helhet, med ledmotiv, akter och scener. Vad morgondagen har i beredskap vet jag icke, men min förhoppning är nu att jag, efter några timmars sömn, skall kunna slå an det första, om än trevande, ackordet på denna historia.

2 januari

Vem annan än en olycksbroder kan förstå en författares vedermödor? Har åter tvingats konstatera hur svårt det kan vara att finna de rätta orden. Efter en dag vid mitt skrivbord tvingas jag motvilligt erkänna att allt jag lyckats formulera är några få rader genom vilka jag lyckats förflytta min karaktär, ännu knappast skönjbar, från hemmet – detta för mig ännu okända landskap – till en pappershandel.

3 januari

När jag nu denna sena afton väljer att låta pennan vila kan det dagen har bjudit möjligen, i förstone, te sig ringa. Min karaktär har – emedan jag själv befunnit mig i mitt bibliotek – i samma andetag som han införskaffat en för den fortsatta historien viktig anteckningsbok, även utbytt några artighetsfraser med en gammal man. En man kring vilken delar av historien kommer vävas.
Att jag nu ändock förnimmer en känsla i det närmaste påminnande om tillförsikt, är tillfullo konsekvensen av att mina två karaktärer, plötsligt och utan förvarning, uppenbarat sig för mig.
Berättarjaget, vars namn ännu icke givits mig och kring vars bakgrund jag svävar i stor ovisshet, ser jag – sånär som på att vi båda, på vår vandring genom livet, befinner oss kring det fyrtionde året – som ett slags motbild till mig själv, en högväxt individ, stillsam och flegmatisk till sin natur, karaktärsdrag vilka, för envar som stiftat mig närmare bekantskap, framstår uppenbart att jag icke besitter.
Jag har således icke, såsom vanligt lär vara, låtit ett bekant ansikte, någon i umgängeskretsen eller kanske en främmande vars blick man regelbundet möter på gatan och med vilken man kanske utbyter en hälsningsfras men icke mer, stå modell för denna karaktär. Denne man tycks mig snarare skapad direkt ur fantasin, något som, vill jag betona, icke hindrar att han för mig med ens blivit förunderligt levande, nästan som om han stigit in i detta rum och med handen på min axel, blickar ned på skrivbordet, läser de ord jag formulerar och iakttar när jag genom min penna föder honom.

Preteritum 3

Då jag klev in i mitt bibliotek, ett bibliotek som genom åren även kommit att fungera som arbetsrum, föll min blick genast på skrivbordet. Fram till för ungefär ett år sedan hade jag spenderat de flesta dagar och många långa nätter vid detta bord. Skrivandet hade givit mig en känsla av tillfredsställelse och orden hade strömmat till mig som från en inre röst, en röst sprungen ur tankar och drömmar. En trogen vän som, om än icke utan vedermödor, bibringat mig de tre romaner jag hade bakom mig.
Men inget tycks mig vara för evigt. En dag hade så, plötsligt och helt utan förvarning, rösten tystnat. Vad jag inledningsvis avfärdade som något övergående och ett resultat av en på en längre tids ihärdigt arbete följande trötthet, visade sig utvecklas till en regelrätt skaparkris. Månaderna kom och gick och årstiderna passerade revy, men den inre rösten förblev tyst och det raspande ljudet från min penna kunde icke längre höras i detta rum.
Det var därför av naturliga skäl jag med en viss tvekan och med en, om än knappt förnimbar, känsla av högtidlighet styrde mina steg mot det som beskrivits som författarens heliga tempel, hans helgedom, platsen till vilken ingen ’icke särskilt inbjuden’ är välkommen – skrivbordet.
Då jag förpassat mig till den fåtölj som därtill hörde, infann sig en ny, om än ytterst vag känsla av att jag nu var på väg att återtaga min rättmätiga plats i tillvaron – den invid skrivbordet – och tanken slog mig att jag dagen till ära borde skriva några rader i den under dagen införskaffade anteckningsboken. Jag hade ingen klar bild av vad, eller vilken avsikten var. Som jag nu minns det var det inte så mycket en fråga om att formulera något specifikt, utan snarare att söka bevisa för mig själv att jag fortfarande besatt en formuleringskonstens gåva.
Jag plockade fram den grå anteckningsboken, placerade en ny bläckpatron i min reservoarpenna och beredde mig att med pennans hjälp ta till orda, men avbröts i samma stund av en tyst knackning på dörren. Det var Madame Daudet som kom med teet. Vis av tidigare erfarenhet beslutar jag mig att omedelbart intaga den varma drycken och först därefter fatta pennan. Då jag försjunker i mitt skrivande tenderar jag allt som oftast att förlora uppfattning om såväl tid som rum och jag kan ej längre erinra mig vid hur många tillfällen, jag som en följd av detta, missat möten såväl som middagar. Om jag icke ville riskera att behöva dricka mitt te kallt, var den enda lösningen att låta penna och anteckningsbok vänta.
Att jag så i detalj kan erinra mig både tankar och händelser från dessa timmar kanske ter sig något märkligt men jag kan utan att gå händelserna i förväg avslöja att alla dessa detaljer bidrog till att jag tragiskt nog, kom att öppna den grå anteckningsboken först på eftermiddagen och att det, om jag avstått från mitt te och den slummer som därpå följde, möjligen stått i min makt att rädda ett människoliv. Men ännu en gång, denna dag, kom det nyckfulla ödet att spela en avgörande roll för händelseutvecklingen.
Jag drack med andra ord mitt te, slumrade, såsom jag tidigare antytt, för en kort stund, och väcktes av att min husa förklarade att lunchen var serverad. Efter att ha inmundigat densamma återvände jag så slutligen till skrivbordet, där jag åter försjönk i tankar. Vilken den idé eller tanke var, som slutligen fångade mitt intresse och som jag då uppfattade som en möjlig väg ut ur min litterära paralysi kan jag inte längre erinra mig. Vilken den än var så har den troligtvis gått för alltid förlorad. Det jag minns är endast hur jag lyfte min penna, öppnade anteckningsboken, och med stum förvåning stirrade på det som där mötte min blick.

Forts. följer

Preteritum 2

Det jag här söker ge en bild är ingalunda den typ av enklare bok för snabba anteckningar, vilken en författare förväntas bära i sin rock. Nej, vad jag här söker beskriva är en bok av betydligt exklusivare snitt, den typ av bok man förväntas ge bort i present till någon vän eller närstående. Faktum är dock att jag fann den mycket tilltalande och att jag, då jag vidrörde den, upplevde något som närmast kan liknas vid fysisk njutning, en plötsligt framvällande våg av oförklarligt välbefinnande.
Där fanns tre anteckningsböcker, alla i olika färg och efter en stunds tvekan, under vilken jag lät blicken glida mellan de på hyllan – en svart och en grå – och den bruna, vilken vilade i min hand, lät jag lägga sistnämnda åter och valde den grå. Varför vet jag ej, men möjligen var det för att färgen korresponderade så väl till denna senhöstdag.
Jag ägnade ytterligare uppskattningsvis fem minuter åt att finna de för författaren nödvändiga rekvisitor vilka jag, av ögonblickets ingivelse, beslutat mig införskaffa och styrde därpå mina steg mot butikens främre del. Då jag närmade mig disken lämnade den gamle mannen med blicken sin anteckningsbok, reste sig och mötte mig med ett leende.
Det var först nu jag lade märke till hur liten denne man var. Icke bara det faktum att han var kortväxt, gissningsvis strax över en meter sextio. Hela hans gestalt, det smala insjunkna ansiktet, den gråbleka hyn, de sluttande axlarna, de smala armarna och de små, nästintill kvinnolika händerna kom honom att utstråla ett slags skörhet och han påminde snarare om ett i förtid åldrat barn än om den ålderstigne man han i själva verket var. Men det som främst fångade min uppmärksamhet var ögonen och den ångestladdade blick som mötte mig, en blick vilken tycktes berätta historien om en man som sedan länge givit upp allt hopp.
Den gamle mannen hade, under det korta ögonblick jag ägnat åt att studera hans yttre, börjat räkna samman summorna för de varor jag placerat på disken. När turen är kommen till den grå anteckningsboken väcks jag ur mina funderingar av att han stannar upp och med en ljus, tunn, knappt hörbar stämma yttrar vad jag uppfattar som: ”En underbar bok, men aldrig mer, en sorglig historia.”
Jag är icke säker på den exakta ordalydelsen. Icke för att minnet av detta ögonblick sviker, tvärtom. Det som i denna stund tedde sig som en detalj, om än märklig sådan, visade sig senare vara en viktig länk i den historia som skulle följa. Det som får mig att tveka kring ordalydelsen är att jag helt enkelt hade svårt att uppfatta vad den gamle mannen sade och då jag ville undvika att genera honom genom att be honom upprepa sig, mumlade jag istället något om bokens enkelhet och skönhet som svar.
Jag minns ej huruvida vi utväxlade några ytterligare fraser och vad dessa i så fall bestod i. Jag har sökt i minnet efter en eventuell borttappad dialog, men finner endast några få isolerade fragment, verkliga eller av fantasin skapade, och dessa ter sig hur som helst vara av föga betydelse för den historia jag här söker återberätta, varför jag valt att förpassa dem till glömskans domäner.
Det jag däremot minns är att jag, då jag steg ut från butiken, kunde konstatera att regnet tilltagit i styrka och att detta tillsammans med det faktum att jag nu hade de nyss införskaffade skrivredskapen att bära, fick mig att fatta beslutet att ej fortsätta min morgonpromenad utan istället med raska steg återvända till min bostad.
Det intensiva iskalla regn som nu föll såg till att jag, när jag mindre än tjugo minuter senare steg in i min våning, var både våt och frusen. Jag kallade omedelbart på min husa, Madame Daudet och bad henne att så skyndsamt som möjligt servera mig en kanna hett te i biblioteket. Själv styrde jag stegen mot min kammare för att där åter söka få mig själv i presentabelt skick.

*

Preteritum 1

Preteritum

I

Då den historia jag, på de härpå följande arken, har för avsikt att återberätta, tog sin egentliga början var jag fortfarande icke fyrtio fyllda men kände mig, detta faktum till trots, redan som en gammal man. Till och med de långsamma promenader jag varje morgon, under många års tid och oavsett väderlek haft för vana att låta inleda dagen med, hade jag nu börjat uppleva som ansträngande. Den senaste tiden hade jag rentav under mina strövtåg upplevt en märklig känsla påminnande om ett slags förvirring och i samband med dessa plötsliga, vad jag i brist på bättre väljer att beskriva som anfall, erfarit en obestämbar förnimmelse av min organisms stundande och slutgiltiga förfall.
Den dag jag nu står i begrepp att lyfta fram ur minnet lämnade jag min våning, såsom jag idag minns det, vid tiotiden på förmiddagen. Kanske var klockan något över tio kanske hade den ännu ej slagit, konstateras kan dock att detta bör uppfattas som en detalj av mindre vikt för berättelsen, vilken vi till följd därav kan lämna därhän. Av större vikt, rentav av avgörande betydelse, är det faktum att jag valde att styra mina steg mot söder och ej mot norr som jag vanligtvis gjorde. Varför jag avvek från den vanliga rutinen vet jag icke, kanske var det en ödets nyck, kanske en ögonblickets impuls eller var det så att jag helt enkelt ville undvika få den kalla vinden från norr att kämpa emot. Det jag klart och tydligt minns från denna morgon är vinden och de kalla regnstötarna samt den grå ton i vilken omgivningen bäddats in. Tvärtemot den anonyma massan av fotgängare i vars ansikten man allt som oftast kan utläsa en fördömelse av senhösten har jag alltid förstått att uppskatta denna årstid, och att få vandra i detta grå, ensam med mina tankar, är mig en kär sysselsättning.
När jag efter vid pass tjugo minuters promenad, tvärs över gatan, mitt emellan ett skrädderi och ett skomakeri fick syn på en pappershandel var min första tanke att den tedde sig allt för oansenlig för att innehålla något av intresse. Men kanske föll jag ännu en gång offer för en ödets nyck, kanske var det så att jag för en stund önskade söka skydd för vinden och regnet eller kanske var det så att det nu plötsligt, efter att jag under närmare ett års tid icke författat en enda rad, fanns ett frö av skaparlust som grodde i mitt inre. Att jag återigen efter nära tolv månaders apati och tystnad närde ett behov att fatta pennan och att jag för att manifestera denna groende lusta behövde en ny uppsättning arbetsredskap. Hursomhelst valde jag att styra mina steg över gatan och fram till butikens entré.
Bakom disken satt en åldersstigen herre som när jag öppnade dörren tittade upp från den anteckningsbok i vilket han med tillsynes djup koncentration förde anteckningar. Han välkomnade mig med en nick, men innan jag hunnit återgälda denna hälsning var gamlingens huvud åter riktat mot anteckningsboken.
Då jag började min upptäcktsfärd i butiken slog det mig plötsligt hur tyst och stilla där var. Stillheten var så påtaglig att jag kunde höra ljudet från gamlingens penna då den rispade mot pappret och varje gång jag tänker tillbaka på denna morgon är ljudet från den där pennan alltid det första jag minns. I den mån den historia jag nu är i färd med att återberätta överhuvudtaget rymmer någon som helst mening så tror jag att det var här den tog sin början – under loppet av de få sekunder då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.
För att vara en så till synes anspråkslös butik var urvalet anmärkningsvärt innehållsrikt och jag kunde icke annat än bli imponerad av den omsorg med vilken den gamle mannen tycktes sköta sin rörelse. Min blick fångades nästan genast av en hylla vilken avsatts för mer exklusiva varor i vilken låg placerat en rad anteckningsböcker med omslag i något textilt material och i samma ögonblick som jag höll en av dem i mina händer visste jag att jag aldrig skulle lämna denna butik utan att först ha blivit lycklig innehavare av ett exemplar.

Ett Ark Liv III

…och att allt denna dag givit vid handen är några få rader kring ett ämne, vilket sett i ljuset av den situation i vilken jag befinner mig, framstår som i det närmaste absurt – kreativiteten.
På ett ytterst begränsat utrymme gavs jag i uppdrag att reflektera kring detta ämne och att söka besvara frågor som vad som inspirerar mig och hur en idé tar form. Frågor vilka, en dag som denna, då min kreativa ådra syns mig sinad, ter sig hart när omöjliga att bevara.
Om jag söker betrakta mitt ”jag” utifrån – med de faror detta medför – kommer jag osökt till slutsatsen att mitt författande icke så mycket är ett resultat av en gåva eller ett särdeles sofistikerat inre liv och att, vad kreativiteten anbelangar, min bild av mig själv snarast är att betrakta som den av en medelmåtta.
Att jag med tillförsikt blickar fram mot den inom några få timmar gryende morgondagen kan möjligen synas märkligt, men detta är enkom ett resultat av en för mig märklig motsättning i mitt inre. I det fall jag ägt några vänner vore där ett faktum om vilket de alla enhälligt givits möjlighet att vittna; att jag icke ar att betrakta som någon morgonmänniska. Att natten är mitt element och att det är då man, med ledning av ljudet från min raspande penna, kan finna mig försjunken i arbete.
Ändock finner jag mig nödgad att påpeka att det icke är då, under dessa särla timmar, mina uppslag och idéer för första gången ser dagens ljus. Att dessa tvärtom föds med den tidiga gryningen, under en tidsrymd vilken inramas av å ena sidan det ögonblick då morfei armar släpper sitt grepp och, å andra sidan, det ögonblick då jag lättar på den filt som under nattens timmar skylt min kropp, kliver ur sängen och konfronteras med den kalla verkligheten. Under denna korta tidsrymd föds allt som oftast de tankar vilka jag senare under påföljande afton söker formulera till ord.
Detta faktum har länge synts mig märkligt då jag denna tid på dygnet närmast är att beskriva som en människa oförmögen alla former av rationellt tänkande. Men kanske döljer sig i detta konstaterande, svaret på gåtan. Kanske är det då, i denna arla morgonstund, när förnuftet ännu icke hunnit samla sina styrkor, som fantasin bereds en möjlighet att tillfullo blomma. Den fantasi som senare, av förnuftstänkandets brigader, tvingas till en obeveklig dygnslång reträtt.
Huruvida detta bör uppfattas som en korrekt tolkning lämnar jag åt läsaren att avgöra, själv
kan jag endast konstatera att det senaste dygnet synes mig förlorat …

Ett Ark Liv II

X – Detta är de sista rader jag skriver.
Y – De absolut sista?
X – De absolut sista.
Y – Och sedan?
X – Det existerar inget sedan
Y – Vad menar du?
X – Vad menar du?
Y – Jag menar … Är det ett avskedsbrev du skriver?
X – Nej
Y – Inte?
X – Nej. Ett avskedsbrev förutsätts följas av ett faktiskt reellt avsked och ett faktiskt reellt
avsked innebär i sig en fortsättning, ett sedan, något som är omöjligt eftersom det inte
existerar något sedan.
Y – Men din existens…
X – Vad med den?
Y – Eftersom du förnekar ett förestående avsked innebär detta i sig att du även
fortsättningsvis kommer att existera i detta rum, på det utrymme som ställts till vårt
förfogande…och även om du väljer att förhålla dig passiv till det fortsatta
händelseförloppet kommer ändå din blotta närvaro innebära ett sedan
X – Nej
Y – Nej?
X – Exakt. Ett sedan förutsätter en fortsatt utbredning i tiden och rummet…men det
utrymme som givits oss krymper ständigt och är nu i det närmaste förbrukat.
Y – Och det finns ingen möjlighet att överskrida detta begränsade utrymme?
X – Nej!
Y – Vem eller vilka har sagt det?
X – De som bestämmer.
Y – Och vilka bestämmer?
X – Det vet jag inte.
Y – Vet inte?
X – Nej. De är anonyma.
Y – Men varför denna text?
X – Denna text utgör själva grundförutsättningen.
Y – Grundförutsättning för vad?
X – För vår existens. Vi existerar genom denna text och lever genom den vidare genom
andra.
Y – Genom andra?
X – Precis
Y – Som två romanfigurer?
X – Ungefär