Du sa aldrig

Jag kan inte,vill inte
glömma dig
Jag vill men kan inte
se dig mer

Jag åker aldrig iväg förän
jag säger hejdå
Men du sa aldrig hejdå
innan du
dog

This entry was posted in Uncategorized on by .

Förinta

Maskar som krälar,
river i min kropp.
Äter sig igenom allt,
utplånar allt mitt hopp.

Det jag vill ha mest av allt,
kommer jag aldrig att få.
Hur skall jag någonsin lära mig,
kommer jag någonsin förstå?

Förtvivlans känslor rasar,
sliter mig mitt itu.
Jag vet inte alls hur,
jag skall kunna leva vidare nu?

Inre stormar viner,
cykloner drar obönhörligt fram.
Trasar sönder allt i dess väg,
kvar finns bara skam.

Slit mitt syndiga huvud,
från dess vidriga kropp.
Kasta det med sådan kraft,
att det aldrig tar stopp.

Tvinga min usla lekamen,
till utmattningens rand.
Tills den ligger där blodig,
i en öken fylld av sand.

Trampa mig sönder och samman,
tills varje del är förstörd.
Se till att jag blandas med jorden,
ta mig tillbaka till min börd.

De svekfulla händerna

De svekfulla händerna på bilden,
jag vet vad de gjorde.
De var på förbjudna platser,
ställen de inte borde.

De har vandrat i hemliga gångar,
utforskat rum ingen kan se.
De stryker därefter huden,
på de oskyldiga små tre.

De smeker så vansinnigt eggande,
älskarinnans trånande kropp.
De ger henne allt hon behöver,
de inger henne förtvivlat hopp.

De sköter om den egna familjen,
ömmar för nya små liv.
De tröstar den gråtande sambon,
hon som är alltför naiv.

De borde ta tag i sin sanning
gräva sig djupt in i sin själ.
De behöver rannsaka sina handlingar,
för att någonsin kunna må väl.

Om att skriva

2004 gav Astrate Förlag ut undervisningskompendiet \”Skriv, skriv, skriv! 2004. Om att skriva.\”

Undervisningskompendiet innehåller sju författarintervjuer om att skriva – med Claes Holmström, Stefan Ekberg, Henning Mankell, Klas Östergren, Christine Falkenland, Bodil Malmsten och den zimbabwiska författaren Chenjerai Hove.

\”Skriv, skriv, skriv! 2004. Om att skriva.\” innehåller även 22 goda råd till dig som skriver.

\”..en av de bästa resurserna för den som vill utvecklas i sitt skrivande och som strävar efter publicering. \” skrev Louise Sverud för Bibliotekstjänst i september 2003 om \”Skriv, skriv, skriv! 2004. \”.

Delar av materialet är naturligtvis inte lika aktuellt längre, som t ex adresser och webbadresser till svenska bokförlag, men Astrate Förlag har ändå, efter förfrågningar från läsare som vill få tag på kompendiet, bestämt sig för att lägga ut det gratis på nätet – för att läsa direkt på nätet eller för att ladda ned (49 sidor).

Här hittar du \”Skriv, skriv, skriv! 2004. Om att skriva.\”

Blogg om skrivande

Vill du läsa lite om att skriva poesi? Då kan vi rekommendera ett besök på bloggen Skrivande Skola, som egentligen är ett projekt som går ut på att alla elever ska jobba mer med kultur i skolan.
Bloggen Skrivande Skola handlar bland annat om skrivande, text, litteratur och ord. De har även sammanställt tips och råd mot skrivkramp.

Kallt.

Jag ler mot dig.
Du ler mot mig.
Jag börjar brinna.
Du hämtar vatten.
Släcker mig.
Tar avstånd från mig.

Ögonen blir fuktiga.
Du ger mig en kram.
Ser mig i ögonen.
Ett ögonblick går.
Du vänder på klacken.
Ännu ett ögonblick.
Hoppet växer.
Hjärtat krossas.
Du blir en dimma.

Jag raderar dig.
Eldar upp minnen av dig.
Du ger mig en blick innan.
Jag faller igen.
Men du vrider på dig,
Ger mig kalla vindar.
Det är kallt.
Jag fryser.

Farväl

Det är över.
Jag vill inte känna denna smärta mer.
Vi går skilda vägar.
Drar in din lukt en sista gång.
Släpper det jag hade i min hand.
Lämnar platsen med en tår.
Sista andetaget.
Farväl.

Muren

Hur ska någon kunna veta när hon inget säger?
Hjälpa när hon inte ger någon chansen?
När hon stöter bort alla som bryr sig,
alla som vill finnas där?
Ingen kan hjälpa.
Nej, ingen kan hjälpa.
För ingen vet.
Hon låter ingen veta.
Släpper ingen nära.
Det har hon aldrig gjort.
Inte riktigt nära, inte helt inpå.
Några har kommit innanför hennes skal.
Men ingen har fått lov att vara där mer än små stunder.
Små stunder som hon släppt garden.
När muren fått lov att rasa lite, rivas en aning.
Men hon bygger fort upp den igen.
Ingen ska få tid att bygga bo där.
Muren måste upp, själen måste skyddas.
Hon vågar inte ge ett sådant förtroende till någon.
Skulle det missbrukas skulle hon inte klara sig.
Det är hon övertygad om.
Då rasar fasaden och då går den aldrig mer att bygga upp.
Då är det slut med henne. Det hon skyddar är allt hon har.
Mister hon det, om någon tar det ifrån henne,
då är allt slut.
Då är hon slut. Då finns det ingen mening längre.
Det är hon säker på. Den risken är inte värd att ta.

Muren måste skyddas.

This entry was posted in Uncategorized on by .

Känslan av att vara fängslad

Hon vill inte göra någon besviken.
Ändå gör hon detta hela tiden.
Ångesten ökar när hon tänker på det.
Hon vill vara så som alla förväntar sig att hon ska vara.
Stark och pigg.
Ung.
Men hon känner sig gammal, uråldrig, svag.
Hon behöver hjälp och hon vet det.
Hon är rädd att hon annars kommer göra något dumt,
göra något som hon inte vill.
Något som kommer skada andra mer än henne själv.
Skada de oskyldiga som inget vet, inget kan veta.
Att skada sig själv är inte det hon är mest rädd för.
Hon är rädd för att de hon älskar kommer bli arga,
ledsna,
känna likadant som hon gör nu- på grund av henne.
Hon vet att det inte gått så långt att hon skulle
kunna göra något så desperat än,
men är rädd att det är dit det är på väg.

Hon känner hur allt byggs upp mer och mer för varje dag.
Pressen ökar,
ångesten ökar.
Känslostormarna blir större.
Känslan av att sitta fast blir mer och mer påtaglig.
Känslan av att hon inte kan ta sig loss
hur mycket hon än försöker.

Känslan av att vara fängslad.

Skärp dig, det går över!

Depression?
Ångest?
Vad kallas hennes åkomma?

Allt måste sannerligen ha ett namn.
Annars finns det inte.
Blir till ett påhitt som ingen tror på.
Tänk så finns det inget namn på det hon känner.
Ingen bot.
Tänk så måste hon leva såhär resten av sitt liv.
Orkar hon det?

Tänk om hon söker hjälp och de avfärdar henne,
tycker att hon är löjlig, överreagerar.
Vad gör hon då?
Hur går man vidare från det?

Det är på grund av detta som hon inte vågar söka hjälp.
Hon är rädd att hon är normal.
Att det är så det ska vara.
Att alla känner på detta sätt och inget finns att göra.
Nej, det hade hon inte orkat.
Då hade hon gått under.

Tanken på att känna sig sämre,
må sämre,
vara sämre än hon redan är,
skrämmer.
Gör henne obeskrivligt rädd.
Ökar hennes ångest,
får henne än mer illamående.

Då är det bättre att inte veta.
Bättre att må dåligt.
Hoppas att hjälpen kommer av sig själv,
att någon märker att något är fel.

Men ingen märker,
ingen säger något.
Då är det nog normalt.

Eller?

Söker hon hjälp så kommer de skratta
och säga att detta är helt normala känslor.
Skärp dig, det går över..!

DU

Du är allt jag någonsin önskat.
Allt jag kunna drömma.
Den jag saknat i större delen av mitt liv.
Det är du som får mig glad, du som har kraften att såra mig.
Hela mitt liv har jag lagt i dina händer.

Jag saknar dig innerligt när du inte är här – Men jag hatar dig när du är nära.
Hatar dig för att du inte älskar som jag.

Din kärlek tvivlar jag inte på.
Inte alls.

Men vi vet båda att jag hade offrat mer, vågat mer.

Jag tänker mig att detta är sanningen, så det är.
Men om detta kom ut, kom fram.
Hade jag känt likadant då?
Om alla hade vänt sig ifrån mig, från oss.
Hade det varit värt det då?

Du är min största kärlek, mitt liv, min älskade bästa vän,
du har tagit mitt hjärta.
Men är allt detta bara en illusion?
Är jag kanske bara ute efter det jag inte kan få?
Kär i det omöjliga?

Så blev det du och jag

Du mötte mig en dimmig och kall vinterkväll
Vi sa hej och godnatt sittandes i en varsin karusell
Jag såg dig en eftermiddag bland många vänner i en stökig miljö
Dock valde vi att fånga tiden och försenad blev jag omgiven av slask och snö
Jag tog kontakt på ett opersonligt vis
men du befann dig också i en oändligt lång matris
Vi bytte sedan tankar nästan varje natt
omedveten om att du spelade min hjärna ett ganska stort spratt
Du ringde till mig en gång eller två
Det resulterade i att jag började tänka på dig då och då

Du kom hem till mig den Torsdagsnatten
Nu hade även snön börjat förvandlas till rinnande vatten
Det blev ett par gånger till och jag tycktes inget förstå
Vad det var som hände förstod jag inte alls mycket av då
Sedan hände det snabbt, jag vet precis hur
Vi gick på fest tillsammans och tog oss en båttur
Vi vaknade tillsammans men inte som förut
Det här var annorlunda än innan och vi hade tagit ett beslut

Det blev mindre tankar på distans och mer tid nära
Rätt vad det var hade vi gått och blivit kära
Du sa allt för snabbt en morgon i förbifarten innan vi skulle skiljas åt
och jag knappt hade hunnit bli vaken eller beredd på vad du tänkte rikta mina tankar åt
Orden var starka, känslorna likaså
Nu för tiden har allt blivit svårare att fokusera på

Vi hade egentligen mötts tidigare en sommardag
Men ofokuserad var du, likaså var jag
Ibland är vi blinda och har svårt för att se
För ett år sedan hade ingen av oss kunnat ana vad som skulle komma att ske
Jag hade tur och mötte dig igen en dag
Nu har du blivit en del av mig i varje andetag

Skriva poesi

Hej alla besökare till Skriv.se.
Vi har tyvärr inte varit så aktiva här på ett rätt långt tag och det ber vi om ursäkt för. Vår ambition är fortfarande att vara Sveriges mötesplats för alla som skriver och vi kommer återkomma med nyheter till hösten 2010.
Tills dess – publicera dina dikter på t ex Poeter.se

Skriv.se finns även på Infoo.se – Sveriges officiella webbkatalog

 Jag hade en lycklig barndom trots kriget

 \"porträttDzeneta Selimotic tvingades fly från kriget i Bosnien-Hercegovina
           

Trots krig och annat elände är det en lycklig barndom som inspirerat Dzeneta Selimotic från Banja Luka i Bosnien och Hercegovina till Månadens dikt. Hon har utsetts till Månadens skald av förlaget Alida Bok i Uppsala . Den vinnande dikten Min barndom kan läsas nedan eller på Alida Boks diktsida   .

Se även http://alidabok.net

- Jag hade en underbar barndom fram till och med 1993 då det elaka kriget började och vi var tvungna att fly och lämna allt. Det fanns en flod i min trädgård. Stenar vid floden använde jag som fåtöljer och där satt jag och dagdrömde och skrev. Det var mitt meditiationsställe.
 - Ibland när livet är hårt tänker jag på  den fina gröna floden Vrbas och den vackra naturen.
Till Sverige kom Dzeneta Selimotic när hon var femton.
-Jag var en spinkig, nyfiken liten flicka. Jag fortsatte skriva och lära mig nytt liv, språk, kultur … Det var inte så lätt men man försökte ju anpassa sig och allt har gått bra, säger Dzeneta Selimotic.
  Hon kom till Sverige 2002 och är bosatt i Malmö där hon arbetar som tandhygienist.
- Min man kommer från samma land som jag fast från en annan stad mycket mera söderut – Mostar. Vår kärlek resulterade i två fina barn, dottern Leila 5,5 år som gillar att dansa och Emin sex månader som just nu gillar att skratta och joddla ..
- Min dröm är att skriva en bok. Mitt motto i livet är att göra folk glada så det sprids runt omkring. Jag brukar t ex le åt en äldre kvinna eller man i hopp om att göra deras dag roligare, så de inte känner sig osynliga. Jag hoppas de skall göra någon annan glad, ringa till en vän, dotter och bara snacka lite och inte vara ledsna och känna sig avvisade … Kan jag göra två, tre människor glada så är min dag perfekt …
-Tycker att det är underbart att kunna sätta ord på egna känslor och bearbetar på det viset allt som händer i livet. Har skrivit mycket på mitt hemspråk. Vill att mina barn skall veta sitt ursprung och vill låta dem utforska livet och världen. Vi brukar åka nästan varje år till mitt hemland och Kroatiens kust.

 Den utvalda dikten:

Min barndom

Det fanns där som en självklarhet, en flod, en skog och en vacker blå himmel
Trodde aldrig det kunde försvinna.
att någon kan ta det ifrån en…

Sitter här mellan fyra väggar och undrar,
vad har hänt, varför är det så svårt att förstå…
Många har förlorat allt,
många har fått allt, nytt, gammalt…

Vill ha lite, vill ha lagom, vill ha min barndom.

Dzeneta Selimotic

Se även http://alidabok.net

Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net

Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA

Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41

min väg.

känns som om jag vore en del av en stor publik.
en observatör.
inte av denna värld.
tittar bara på.
iakttar.
analyserar.
säger ingenting.
funderar.
i det tysta.
på utsidan.
lugn som en filbunke.
på insidan.
en orkan av tankar.
jag förstår inte denna värld.
trivs bra som publik.
har ingen lust att medverka i pjäsen.
den verkar vara så svår.
långrandig.
utan komik.
en enda lång tragisk pjäs.
utan mening.
den attraherar inte mig.
därför.
väljer jag min pjäs.
pjäsen om mitt liv.
trivs bra med den.
behöver inte er.
jag väljer min egen väg.
ibland kan den också te sig lång.
utdragen även.
men oftast brukar jag se den som en genväg.
lättsam.
enkel.
och alldeles rätt.
för mig.